UKRAINA. “Om det rör sig om en stor armé som invaderar ett annat land, har försvararna tiden på sin sida, och de behöver inte vinna: De behöver endast se till att de inte förlorar”, skriver Emil Siekkinen.
Den förste vetenskapligt lagde historikern, greken Thukydides (född omkring 460 f. Kr.), berättade om en värld där de starka gjorde som de ville, och de svaga uthärdade det de måste uthärda (Historia om det peloponnesiska kriget). Det är lätt att hålla med om detta. Av vår tids stormakter har alla slagit fast dagordningen bortom det egna territoriet, ibland har de ritat om kartböckerna, och det ryska kriget mot Ukraina uppvisar en världsbild som hävdar att rådande gränser bara är ett uttryck för nationers styrka: När styrkeförhållandena förändras kan gränser ritas om eller utplånas. Med tanke på den ryska krigsmaskinens sammanlagda överlägsenhet ter det sig naturligt att tro på rysk slutseger i Ukraina.
Historien visar emellertid att Davids möjligheter att besegra Goliat är tämligen goda, och den som följt boxning vet att den större och starkare boxaren inte alltid vinner. Om så vore, skulle mötet i ringen vara en ren formalitet. I stället är det ett faktum att den lättare boxaren vinner ungefär hälften av alla boxningsmatcher. Ofta tar den tyngre boxaren ett tidigt initiativ i boxningsmatchen. Anledningen till detta är enkel att förstå: Den tyngre boxarens större muskler kräver mer syre för att fungera väl. Ett snabbt avgörande är alltså av stor betydelse. Men om den lättare boxaren lyckas ta sig igenom den inledande anstormningen finns goda möjligheter att vinna, eftersom motståndaren strax kommer att krokna.
Likaledes är det sant att angrepp kräver mer energi än försvar i boxningsringen. Det finns gott om exempel på matcher där boxare motstått långa angrepp, för att sedan – och till synes plötsligt – vända på matchen och bärga segern mot en större och starkare opponent.
Den svage besitter med andra ord olika slags styrkor.
Denna grundläggande dynamik återfinns också i asymmetriska konflikter av betydligt större slag än den som kan beskådas i boxningsringen. En skara soldater som ställs mot en militärt sett överlägsen styrka, kan inte hoppas på att gå segrande ur konflikten utan att bete sig som den mindre av två boxare: De ser till att de förflyttar sig väl; de undviker eldstrider som ställer dem öga mot öga med lede fi; de slår till då de har goda möjligheter att undkomma.
Konventionella arméer konsumerar mer bränsle, ammunition, och mat, på ett sätt som påminner om den tyngre boxarens större gasutbyte. Som historien berättar, klarar inte ens de rikaste nationerna av att hålla igång detta militära maskineri hur länge som helst. Den moderna, mekaniserade arméns logistikkrav är så stora att huvuddelen av dess resurser går till att upprätthålla sig själv. Högst en tredjedel av soldaterna är direkt inblandade i strid: ofta handlar det sig om ett ännu mindre antal. Om det rör sig om en stor armé som invaderar ett annat land, har försvararna tiden på sin sida, och de behöver inte vinna: De behöver endast se till att de inte förlorar.
Flygvapen och artilleri är helt grundläggande i konventionell krigföring, och mången soldat har lärt sig att fienden besegras med hjälp av flyg och artilleri. Men när ett land utsätts för ockupationsförsök, kan de inhemska soldaterna bli svåra att urskilja från civilbefolkningen, och att göra civilbefolkningen till måltavla är ett krigsbrott. När krigare lever i symbios med lokalbefolkningen kan stödet för krigsinsatsen bli oerhört starkt. Och flygvapen och artilleri blir i detta läge verkningslösa, eftersom landets försvarare finner det lätt att undvika dem. Att hålla igång ett flygvapen är dessutom oerhört kostsamt och blir i längden ohållbart.
Därtill måste ockupanter ofta släpa med sig mer utrustning än soldater som försvarar sitt hemland. Skyddsutrustningen kan rädda liv, men är så varm att den gör att kroppstemperaturen skjuter i höjden. Om det är varmt, kan en soldat behöva dricka tolv till fjorton liter vatten per dag för att undvika uttorkning och värmeslag. Tungt belastade marktrupper av detta slag blir ytterst långsamma och förflyttar sig kanske en och en halv kilometer per timma. Partisaner, å andra sidan, kan röra sig i nejden med lätt utrustning, och försvinna i landskapet, byar, och städer.
Afghanska krigare har gång efter annan visat sig förmögna att besegra till synes överlägsna fiender. Senast det hände var 2021, då talibaner – vilka saknade artilleri, flygvapen, stridsvagnar, och ibland till och med skor – tvingade fram förhandlingar med USA, som förfogar över världens mäktigaste armé. Talibanerna har visat att de saknar intresse för mänskliga rättigheter, men en hel del motståndsrörelser i världen kämpar för just dessa rättigheter. Om det inte vore så att den svagare kunde besegra den starkare skulle alla uppror krossas, och politiska förändringar skulle vara fullständigt omöjliga. Utan den svages motståndskraft, skulle friheten i världen vara, om inte utplånad, så åtminstone kraftigt reducerad.
Möjligen kommer Ryssland lyckas ockupera Ukraina. Men är det rimligt att tro att ukrainarna för all framtid kommer att godta att landet styrs från Moskva? Historikern Yuval Noah Harari tror inte det (“Why Vladimir Putin has already lost this war,” the Guardian). “De senaste dagarna har visat världen att Ukraina är en verklig nation, att ukrainarna är ett verkligt folk som inte vill leva i ett nytt ryskt imperium.”
Ukraina må vara svagare än Ryssland, militärt sett, men nationen besitter många av den svages styrkor.
info@opulens.se
