“Hädanefter är detta konditori en ickeplats för mig”

KÅSERI. “Jag dricker en kopp te på ett känt konditori och vid bordet bredvid sitter en åldrad överste. Jag känner igen honom som den sadistiske överste som red genom fängelsegårdarna och slog oss med sin cirkuspiska.” Ana Valdès skriver om ickeplatser i Montevideo, Uruguays huvudstad.

Den franske antropologen Marc Augé skrev en bok om det som han kallade ”Non lieux”, Non Places. Platser där vi människor vistas men förblir anonyma, som båtar, flygplatser, flyktingförläggningar, fängelser och motorvägar. Augé är just nu på besök i Montevideo och utsetts till hedersdoktor av universitet här.

Montevideo är präglad av sådana platser som Augé beskriver.  Identitetslösa, utan färg, doft eller spår av individer. Dessa platser är bannlysta från stadens färgglada guider där investerare lockas till landet med löften om snabb avkastning och trygga sociala förhållanden. Så långt från det stormiga sjuttiotalet där Uruguay hade världens högsta antal politiska fångar och hundratusentals människor levde i exil.

Häromdagen försökte jag få min vän Tony att följa med till en av stadens överdådiga köpcentrum. Han vägrar. Punta Carretas köpcentrum som ligger nära havet, och där Armani och Gucci samsas med inhemska kläder, var ett fängelse i nästan hundra år. Tony satt i fängelse där som medlem av gerillarörelsen Tupamaros vilken idag är ett parti och styr landet. Tony var en av dem som flydde i en berömd flykt där 105 politiska fångar rymde genom en utgrävd tunnel. Flykten har givit landet en plats i Guiness rekordbok.

Tony säger till mig att han aldrig kommer sätta sin fot på detta ställe igen. “För mig är detta en ickeplats. Den finns inte.”

Jag tittar bort när bussen kör förbi Punta Rieles, prästseminariet som blev provisoriskt fängelse för oss som var kvinnliga politiska fångar. Det provisoriska blev permanent och är idag överfullt med tjuvar och mördare. En delegation från FN besökte det för en vecka sedan och rekommenderade åtgärder för att förvandla det till en plats för rehabilitering.

Landets riksdag har skrivit under en viktig lag som gör alla brott som begicks under diktaturen till brott mot mänskligheten, det vill säga brott som inte preskriberas. Man använder Israel som exempel. De brott som begicks av nazisterna på trettio- och fyrtiotalen har aldrig avskrivits och de ansvariga har ställts till rätta, oavsett ålder.

För en tid sedan hittades i en kasern kvarlevorna av en man som avrättades summariskt under diktaturen och som begravdes hastigt och i hemlighet. Familjen fick aldrig veta var hans rester låg. Det finns trehundra av dessa fall i Uruguay, bland annat en svärdotter till den kände argentinske poeten Juan Gelman.

Det är 38 år sedan landet förlamades av en grym diktatur, de lämnade makten 1984. Men för alla som lever här är dessa händelser oerhört levande. Jag dricker en kopp te på ett känt konditori och vid bordet bredvid sitter en åldrad överste. Jag känner igen honom som den sadistiske överste som red genom fängelsegårdarna och slog oss med sin cirkuspiska. Jag dricker snabbt och går min väg.

Hädanefter är detta konditori en ickeplats för mig.