LYRIK. Nyligen tillkännagavs att poeten Lennart Sjögren tilldelats Tranströmerpriset 2022. Han är aktuell med diktsamlingen Det röda äpplet. ”Det lyriska steget är både lätt och spänstigt”, konstaterar Bo Bjelvehammar.
Det röda äpplet av Lennart Sjögren
Albert Bonniers Förlag
Lennart Sjögren är en av våra främsta poeter, dessutom är han en god bildkonstnär. Nu, i mogen ålder, blickar han bakåt, han har fortfarande kraft att minnas det mogna, det friska och det kraftfulla. Att se rottrådarna och förtöjningarna, se och uppmärksamma det som sker, men samtidigt känns det svårt att hålla fast glädjen och inse till vilken nytta allt detta är som nu sker och händer, kring livet.
I en skål på bordet finns det röda äpplet, bredvid det finns den stora tystnaden, den svaga andningen, de trevande händerna.
Det är svårt att se hur allting hänger ihop, det är svårt att bringa reda i allting, förr gick det, men nu är inte som förr. Men så blir slutet, till sist blir det så. Det går liksom inte längre.
Men bilderna finns kvar, åtminstone fragment av bilder, som hästarna som försvann i snöyran och båten som gick till botten i issörjan. Och så de svartvita bilderna från barndomslandet. Om slakten.
Det vanligaste är stillheten, händelselösheten och tystnaden. De tre går med varandra, från rum till rum, genom stängda dörrar – knackningarna och besöken har upphört. Kvar finns tassandet, hasandet och de svåra mellanrummen. Associationer som ger vrångseende. Det fanns en annan tid, då det röda äpplet glödde. Men det går att minnas, då det goda upprepas.
”Och när svalorna åter visar sig
med en annan årstid under vingen”
Men minnet av fjärilen går inte att frammana. Bredvid några rader ur en psalm, eller några strofer från en schlager på dansbanan, som trängs bort av liggsår och tabletter. Dessa svaga strimmor av minnen som glider förbi. Det finns inte mycket kvar att tänka på, du blir bara mindre synlig, till sist blir du osynlig.
”Jag vet hur äpplet smakade
det smakar inte längre”
Lennart Sjögren skriver livsnära med ett vemod i pennan. Det blir ju så när livet verkar gå mot sitt slut, men han fångar än en gång det små ögonblicken, fångar in dem och bevarar dem. Han låter både långa kvällar och mörka nätter fly – vissa kvällar i januari förnims en aning av vår.
Lennart Sjögren är lätt att följa med i långdikten, det lyriska steget är både lätt och spänstigt.
bo.bjelvehammar@opulens.se
