ROMAN. Fastän kombinationen av skitig socialrealism och gotik inte är direkt ny använder Fernanda Melchor den bitvis på ett skickligt sätt som frammanar fascinerande och fasansväckande världar, menar Anna Remmets.
Paradais av Fernanda Melchor
Översättning: Hanna Nordenhök
Tranan
Den mexikanska författaren Fernanda Melchor (född 1982) introducerades på svenska häromåret med den uppmärksammade och Bookerpris-nominerade Orkansäsong. Denna skildrade några parallella människoöden i en fattig mexikansk by. Våldet, inklusive det sexuella, var allestädes närvarande och svordomarna och könsorden stod som spön i backen. Melchor beskrev en utsatthet utan ljusning i sikte men blandade socialrealismen med gotiska inslag.
I den nya romanen Paradais, också den översatt av Hanna Nordenhök, känner man genast igen tonen och miljön. Men här introduceras även den andra världen: de rikas gated communities dit fattiga bara har tillträde för att passa deras barn eller se till att inte ett enda litet löv misspryder vattnet i swimmingpoolen.
Polo är en av dessa tjänsteandar, uppfylld av hat mot överklassfamiljen han jobbar för och alkoholiserad trots att han fortfarande är en tonåring. Hans hat är inte mindre mot arbetsköparens med honom jämnåriga granne Franco, en typisk ”incel” som bor med sina farföräldrar och ägnar dagar och nätter åt att onanera medan han fantiserar om grannfrun Polo jobbar för. Ändå låter Polo Franco bjuda honom på sprit, och medan de dricker tar en farlig plan form i Francos huvud.
Något annat som känns igen från Melchors förra bok är närvaron av ett kvinnligt, häxliknande väsen som finns (eller påstås finnas) i ett ödehus i utkanten av samhället. I Paradais får denna gestalt aldrig kropp på samma sätt som i Orkansäsong, men också här kan man läsa hennes gotiska närvaro som ett hot och ett motstånd mot den aggressiva machokultur som genomsyrar miljöerna Melchor beskriver.
Språket i romanen fullkomligt dryper av denna machokultur i form av homofoba och misogyna skällsord och kvinnoförnedrande samlagsscener. Men aggressionen präglar också förhållandet mellan Polo och hans ensamstående mor, som varje morgon jagar upp honom med diverse okvädningsord. Det är som om det materiella armodet skapat ett känslornas och språkets armod, även om det sistnämnda är nog så kreativt på sitt eget sätt.
Det finns en andfådd, aggressiv rytm i språket med dess långa, av svordomar utbroderade meningar. Som icke spanskspråkig är det svårt att säga något kvalificerat om översättningen, men jag kan iallafall konstatera att Hanna Nordenhök lyckas med konststycket att översätta ungdomars slang och svärord utan att det känns krystat eller fånigt.
Tyvärr blir texten efter ett tag något tjatig, trots att det säkerligen är ett medvetet grepp att vi ska känna oss lika fast i Polos ältande, arga och alkoholindränkta huvud och inskränkta tillvaro som han själv gör. Denna tröttsamhet kvarstår när intrigen stegras, även om det grova våld som följer är väldigt bra skildrat och väcker både fasa och äckel.
Kanske hade det paradoxalt nog ändå blivit bättre om författaren faktiskt vågat stanna kvar i tillståndet av mer stillastående hopplöshet och inte fallit för frestelsen att spetsa till händelseförloppet? För fastän kombinationen av skitig socialrealism och gotik inte är direkt ny (här har Fernanda Melchor litterära syskon såväl på den egna kontinenten som i grannlandet USA:s southern gothic) använder hon den bitvis på ett skickligt sätt som frammanar fascinerande och fasansväckande världar.
anna.remmets@opulens.se
