Ur “Jag var Johannes Brahms” – Del 1

PROSA. Under vårt sedvanliga veckolånga vårvinteruppehåll har vi glädjen att presentera fyra utdrag ur vår medarbetare Björn Gustavssons debutroman Jag var Johannes Brahms. I dag publicerar vi den första delen.

Tidigare har vår medarbetare Björn Gustavsson utkommit med litteraturhistoriska verk, en novellsamling, samt fyra diktsamlingar. Hans debutroman bär visserligen titeln Jag var Johannes Brahms, men det är en text som rymmer fyra parallella människoöden i olika tidsplan. Det är alltså inte någon biografi över Brahms, om någon nu trodde det. Romanen gestaltar förälskelsens omvälvande kraft.

I korthet kan romanens innehåll beskrivas så här: Den framgångsrike förlagsredaktören Vilhelm förälskar sig i  konstnären Gunilla – och är genast beredd att göra vad som helst för att få henne. Den långt yngre Mikael sitter framför datorn och får syn på ett profilfoto – och inser att den främmande kvinnan på skärmen, Anna, är någon han snarast vill lära känna. Hugo Alfvén blir fullständigt besatt av den vackra Marie Kröyer som han 1902 möter i italienska Taormina. Omedelbar kärlek drabbar även den tjugoårige Johannes Brahms när han 1853 träffar Clara Schumann i Düsseldorf.

Romanen skildrar således fyra parallella förälskelser – där komplikationen är att samtliga fyra kvinnor redan är gifta. Det rör sig om en fresk, med stor spännvidd i tid och rum, som skildrar människors dubbelhet.  Här får vi möta passioner, drömmar och själsfrändskap – men också längtan och svek, om ensamhet och gemenskap, om lycka och sorg… Detta är också en roman om konstens betydelse i vid mening – som tröst, som livselixir och som nödvändighet.

I en recension i Kulturdelen skriver Isak Adolfsson bland annat följande om Björn Gustavssons roman: “Det finns en musikalisk lätthet i texten. Utan att vara tung eller svulstig, trippar texten fram; med ledighet rör den sig förutom mellan de olika narrativen även mellan skilda ämnen som historia, konstkritik, politik och musik. Att kunna tala ledigt om allvarsamheter, utan att låta det övergå i kåseri, kräver förtrogenhet. Det påminner om somlig jazz.” Recensionen kan läsas i sin helhet på Kulturdelens webbsajt.

Jag var Johannes Brahms utkom i december 2021 på Recito förlag och kan beställas på Bokus, Adlibris och andra ställen men tillhandahålls också på många bibliotek. Den kommer även att finnas tillgänglig som e-bok.

OPULENSREDAKTIONEN

Utdrag ur Jag var Johannes Brahms. Del 1: 

Det var i vintras han funnit henne. Han mindes tydligt den dagen. Han hade suttit i sitt arbetsrum på länsstyrelsen i Östersund. Innan han gick hem kollade han sitt twitterkonto; han använde det mest för att hålla kontakt med kollegor runtom i landet och brukade bara sporadiskt logga in. Medan han scrollade i flödet uppmärksammade han en kvinna vars profil genast fångade honom. Hon var vacker på ett säreget sätt. Föreföll smal och vältränad, hade långt mörkblont hår, känslig, öppen blick. Han zoomade in fotografiet. Ögonen mandelformade, aningen snedställda. Hon hette Anna Söderberg, var 35 år och arbetade som lågstadielärare. Var hon bodde framgick inte och de hade inga gemensamma kontakter. Hon var gift och ägnade tydligen fritiden åt läsning och friluftsliv. Knappt hade han tryckt bort fotot förrän han ångrade sig. Han tryckte «retur» men lyckades inte få tillbaka historiken. Han fick för sig att han begått ett ödesdigert misstag och greps nästan av panik. Hur han än knappade lyckades han inte hitta henne, och efternamnet hade han redan glömt. Först några dagar senare dök profilen åter upp i hans flöde. Han skickade en kontaktförfrågan och hoppades att hon inte skulle tycka att han var för framfusig och blockera honom. Det gick en vecka utan att hon svarade. Han googlade på namnet och fick tre träffar. Efter ytterligare en stunds sökningar fick han fram adress och telefonnummer. Jönköping var en stad han inte hade det minsta begrepp om, men utan att tveka dukade han upp en historia om att han till sommaren skulle semestra i just den trakten och att han länge varit nyfiken på det småländska höglandet (var fick han det ifrån?). Han underströk att han delade hennes intresse för friluftsliv (en av mina största passioner, högg han till med) och att han – eftersom han nu råkat se hennes profil – vore tacksam om hon kanske kunde ge tips på vandringsleder i området. Det dröjde inte många minuter förrän hon i ett långt sms noga redogjorde för sina personliga favoritsträckor: den sex mil långa John Bauer-leden från Huskvarna upp till Gränna, Dunmosseleden genom en av länets största våtmarker («passar om du gillar fåglar! Kan det vara nåt?») och Franciskusleden upp till Alvastra («ingår i ett nätverk av pilgrimsleder – du kan fortsätta till Santiago de Compostella om du gillar rejäla motionspass»). När han nämnde att en pilgrimsled faktiskt passerade alldeles utanför hans eget hem, i Jämtland, frågade hon om det möjligen var Sankt Olavsleden, «den som fortsätter till Trondheim». Jo, det stämde. «Det är min dröm att en gång få vandra där», kom det i nästa sms. «Du är välkommen», svarade han, «jag följer med, åtminstone en liten bit.» Det hade känts fullständigt naturligt att de bytte mailadresser och snart även började prata med varandra. Hon hade låtit så mjuk, så välkomnande, att han omedelbart fylldes av starka känslor för henne. Inom kort hade den dagliga kontakten med Anna blivit en viktig del av vardagen. Men, påpekade hon tidigt, jag är en gift kvinna och kan inget annat erbjuda än vänskap. Han hade blivit överrumplad av hur lätt och självklart de kommunicerade, och att de på något underligt vis tycktes så besläktade.