HÖRSPEL. ”Att förtäta med ord och ljud kräver särskild kompetens och erfarenhet. Sveriges Radio Drama skulle tjäna på att anlita folk med en bakgrund inom musik, ljud och text”, skriver Iodine Jupiter som är kritisk till utvecklingen för public service radioteater och ljuddrama.
Jag håller inte med Magnus Lindman på Sveriges Radio Drama om att folk med tv -och filmbakgrund är bäst lämpade att skriva för Radio. Tv-folk är duktiga på att skapa film. Det är deras specialitet. Radio ställer helt andra krav.
När de stora tidningarna i recensioner skriver att en viss person har ett utmärkt handlag med mediets alla möjligheter kan Radio Drama välja att notera det. Eller avfärda, vilket de numera nästan alltid gör med ny svensk dramatik. Redaktionen vill ha idéer som en grupp fast anställda kan dramatisera i så kallade “creative rooms” under tidspress. Alltså inga självständiga verk av en upphovsman, bara en “storyline”, en kärna, för manusflocken att modellera kring. Skådespelarna i sin tur broderar ut med improvisationer som ger texten en annan riktning. Inget manus. Ingen skapares vision. Ingen given struktur. En fladdrig skakig väg till lyssnaren. Ju fler kockar desto bättre soppa?
Om Sveriges Radio Drama fått i uppdrag att rationalisera, bli billigare och fabricera text seriellt vill jag beklaga sorgen. Det finns tv-serier i överflöd och en brist på singelföreställningar för radio. Sättet på vilket man producerar serierna gör dem av naturliga skäl utdragna och, enligt mig, själlösa. Det personliga avtrycket saknas. Autenticiteten. Många delar min uppfattning att hantverket gått förlorat, att upplevelserna blivit platta, endimensionella,
Radio är ett unikt medium med sina speciella förutsättningar. Att förtäta med ord och ljud kräver särskild kompetens och erfarenhet. Sveriges Radio Drama skulle tjäna på att anlita folk med en bakgrund inom musik, ljud och text. Många har den kunskapen och kan skapa upplevelser etiketterade som radiofilm, eller hörspel. De audiella kreatörerna finns, men väljs bort för att lyfta tv-författarnas duktiga brist på radiokänsla.
Hörspelet var en radioform som multikonstnären Åke Hodell och andra konsekvent genomförde på 60-talet. Modernismens formexperiment var omfattande även på radion. Idag tycks många vilja klä sig i kejsarens nya kläder. Det klassiska hörspelet har nu fått namnet ljuddrama. En sensation, gott folk! Vi har uppfunnit hjulet på nytt!
Okunnigheten om ljud, om radiohistoria, är alarmerande. Det är lätt att få utslag och huvudvärk när folk idag hävdar att de kommit på ljuddramat. Att spela in drama i utomhusmiljö har gjorts tidigare och utvärderats. Med effektarkiv och arbete i studio skapas en mer förtätad ljudupplevelse, stiliserad, kärnfull. Slutresultat blir radiomässigt, inte blaskigt.
För inte länge sedan utgjorde radiohantverkarna ett skrå präglat av hängiven professionalism. Var det bättre förr? Saker byggdes för att stå pall. Hållbarbeten för Sveriges Radio Drama-produktioner påminner om kläder med dålig kvalitet. De håller knappt en säsong. Tyvärr lyser de minnesvärda upplevelserna med sin frånvaro.
iodine.jupiter@opulens.se
