Författarporträtt: “En upprättelse för patientgruppen”

DEMENS. Lennart Grunnesjö debuterar på Ekström & Garay med sin roman om Elvira Carlsson som lever med diagnosen demens. Inspirationen kommer från författarens yrkesliv inom sjukvården och hans många möten med dementa patienter, som han genom sin roman vill lyfte och ge upprättelse. 

Du debuterar nu som romanförfattare på Ekström & Garay med boken När livet börjat glömma sig, om karaktären Elvira Carlsson som har demens. Hur länge har du skrivit på den här romanen?

– Jag började skriva för säkert 20 år sedan. Dels kände jag för att skriva om demens och dels hade jag en ambition om att vinna en romantävling, tror jag att det var. Läser man igenom det jag skrev för 20 år sedan så förstår man mycket väl att jag inte vann, så jag har jobbat om boken. Sedan har den legat ganska länge i skrivbordslådan också.

– När man jobbar som jag har gjort, på operation som narkosskötare, så träffar man många människor med demensproblematik, men det kan vara lite svårt att nå fram till de patienterna. Så jag började fundera kring deras reaktioner och på var de befinner sig i tanken när man pratar med dem, kanske långt tillbaka i tiden. Det som är så bra med en roman är att man kan fantisera och då hittade jag idén om Elvira Carlsson. När hon reagerar på händelser i nuet, sprutan i armen eller karbinhaken i taket, relaterar hon till händelser i barndomen. Elvira har fört vidare en berättartradition till sina döttrar, så de förstår vilka olika situationer mamman upplever och berättar det för sjukvårdspersonalen i en parallell historia.

Vem är Elvira och hur hittade du hennes berättelse?

– Elvira är en sammanfattning av alla patienter som jag har träffat, de har vävts samman till en person. När man kommer till sjukhuset och får en diagnos så fråntas man sitt namn och blir sin diagnos under tiden man vistas där, och så blir man kallad för siffror, 12/5 om man är i sal 12 i säng nummer 5. Man säger så för att det ska gå lätt och smidigt men det är lätt att man försvinner som person och ännu lättare om man är dement, är jag rädd. Man tappar sin värdighet när man kommer in på sjukhuset som dement och har plötsligt ingen historia fast man egentligen är fullproppad med historier.

– Det känns som att jag har lovat de här patienterna att jag ska berätta det här, även fast jag inte har sagt det till dem. Jag vill berätta en historia som annars inte blir berättad, det känns som en upprättelse för patientgruppen.

Vad skulle du vilja att läsarna tog till sig från boken?

– Nu är det rätt många inom sjukvården som har köpt boken men jag skulle vilja att ännu fler i personalen får ta del av den och att vi börjar fundera på hur vi förhåller oss till dementa patienter. Att vi ser dem som någonting mer än bara sin diagnos, som personer som du och jag. Jag skulle vilja få igång en diskussion eller en debatt.

– Nu tror jag ju att patienterna bemöts på ett bra sätt i sjukvården men de glöms bort och har svårt att komma till tals och berätta vilka de är. Men det här är ingen kritik mot sjukvården utan ett sätt att belysa ett problem och en vilja hos mig.

Jag läste att Elvira är med om en olycka i något som heter Vagnköret när hon är barn i boken. Vad är Vagnköret?

– Det är en tradition man hade, också påhittad, där man under en speciell dag på året åkte runt med häst och vagn med alla barnen på. Man började med Vagnköret när det var torka och missväxt, det kom inget regn, djuren dog och det var elände. En bonde åkte då runt mellan åkrarna till alla tre byar och när regnet kom efter en tid blev han klassad som hjälte. Det blev en tradition att åka häst och vagn med alla barnen i slutet av maj. När olyckan skedde fanns det nitton barn på vagnen som givetvis välte och tio av dem omkom, där är man nästan som en gud som kan bestämma hur många som ska dö. Det är en central del i berättelsen.

Du skriver att vårdsituationen kan trigga både lyckliga och olyckliga minnen, på vilket sätt?

– Jag tror inte att alla är medvetna om att de befinner sig just på ett sjukhus, men det kan vara att bli stucken i armen som gör att de återupplever någonting från det tidigare livet med samma smärta. Det finns mycket som kan trigga igång minnen, som lukt. När jag var och jobbade med flyktingar i Sudan så var det någon svensk där som hade med sig en helosansalva, när jag kände den doften så mindes jag tydligt när jag jobbade som sjukvårdsbiträde på långvårdskliniken.

– Men på samma sätt som dofter kan trigga minnen så tror jag att ord kan göra det. Elvira hade en kompis som hette Britta som var en av dem som dog i Vagnköret och hon brukade nynna på en sång. Elvira tog till sig sången och varje gång hon blev orolig som gammal och dement så använde döttrarna den för att lugna sin mamma.

Hur väl stämmer den roman som du började skriva för 20 år sedan överens med den bok som nu har givits ut?

– Det blev bättre. Jag har ju gallrat en del och omarbetat den ordentligt men själva grundidén är densamma som när jag skrev för 20 år sedan. Den hade ju kunnat ligga kvar i lådan men jag ville fortsätta skriva om Elvira och lyfta de här problemen med dementa inom svensk sjukvård.

Det här är din debutroman, men du har blivit utgiven förr med När vägen når sitt slut och Tankar om ord längs med.

– Tankar om ord längs med var den första jag skrev. Norrköpings Tidning hade en gång för länge sedan en spalt där de bjöd in läsarna att skriva en text på 1000 tecken om vad man ville. Jag tror att jag fick med runt fjorton krönikor innan de la ner spalten och då sammanställde jag alla texterna i en bok, blandat med andra texter jag skrivit vid andra tillfällen. Det är korta betraktelser kan man säga. Anestesi- och intensivvårdssjuksköterskorna har en riksförening och en tidning som heter Ventilen där jag de senaste fem åren har skrivit en krönika till varje nummer, så några av dem fick också följa med i boken.

– När vägen når sitt slut är en vandring genom min tid som anställd, från det att jag satte mig i personalavdelningens stol och fick ett jobb som städare i källaren till att jag går i pension som narkosskötare. Jag ville på något sätt lämna mitt testamente och berätta om tiden sedan jag började jobba 1974, som narkosskötare –81, men jag ville inte bara dela ut en bunt papper till alla på avtackningen så jag gjorde om det till en bok. Dagen jag gick i pension släppte jag boken, utan att någon ens visste om att jag hade skrivit den.

Just det, jag har förstått att du ofta skildrar sjukvården i dina texter.

– Ja. I När vägen når sitt slut berättar jag hur det var att arbeta på operation, vilket är rätt fascinerande med tanke på hur det ser ut idag. När jag kom till operation för första gången 1981 tänkte jag att tekniken hade nått sin ände, men det var ju bara början. Förutsättningen för att kunna operera är att göra patienten medvetslös men då måste man också ta över aningen på dem. Vi hade åtta salar men bara två respiratorer, som idag är ett grundkrav att de finns i varje sal, så man fick sitta och ventilera patienter för hand och det kunde ta flera timmar.

– Det är väldigt mycket som har hänt och förändrats. Förr använde vi ögon och känsel för att se hur patienterna mådde, idag sätter man än grej på fingret och ser på en liten display hur pass bra patienten tar till sig syre. När jag började jobba var det ingen som visste vad en saturationsmätare var för något eftersom det inte var uppfunnet. Vi fick använda synintrycket, trycka på nagelbädden eller kolla på ögonlocken hur pass syresatt patienten var.

Jag förstår att tekniken har underlättat på många sätt, men är det något som har gått förlorat i den mänskliga kontakten, skulle du säga?

– Man har alltid en stund innan operation att skapa en relation mellan mig som narkosskötare och patienten, den tiden har man även idag. Vårdavdelningen såg patienterna på ett annat sätt för att de låg inne en längre tid än vad de gör idag, så där blir det mycket sämre för de dementa. När jag började 81 låg patienter inne i flera veckor och då kunde man skapa en helt annan relation.

Det verkar som att skrivlusten har funnits hos dig länge, vilken plats har det haft i ditt liv?

– Det började jag när åkte till Sudan 1984 som sjuksköterska via Lutherhjälpen för att jobba med flyktingar från Etiopien och Eritrea. Det var ett sätt att bearbeta det jag fick var med om, men tanken var inte att det skulle bli en bok. Skrivandet har funnits där som en ventil.

Vad var största skillnaden mellan att skriva en roman jämfört med de andra texterna, som är reflektioner från ditt eget liv?

– Det är ju en längre text som ska hålla ihop från början till slut, men inte vara för lång. Det är lätt att det blir väldigt långt när man börjar skriva, i krönikorna hade jag ju de här 1000 tecknen att förhålla mig till. Sedan tar det mycket längre tid för bokprojektet, från att man börjar skriva till att det kommer i tryck, men man blir ju bekant med personerna i boken. När man får tips om att stryka en del så tänker man men det kan jag ju inte göra, då blir ju Elvira ledsen. Hon finns ju inte, men det måste nästan kännas så för att man ska få ihop någonting.

Nu när du har gått i pension, finns det några skrivardrömmar du skulle vilja uppfylla?

– En dröm var att hitta ett förlag och se boken i tryck men det har jag ju gjort nu. Annars har jag lite funderingar. Jag har en roman till i byrålådan som jag har börjat titta lite på, den måste också arbetas om, så vi får se vad som händer. Det är spännande!