Hans Rott – ett tragiskt tonsättaröde

KLASSISKT. Björn Gustavsson har lyssnat på den nästan bortglömde Hans Rotts orkesterverk men också läst en bok, av Ingvar Hellsing Lundqvist, om tonsättarens tragiska levnadsöde.

”Hans Rotts liv är som att läsa en tragisk roman”. Så kommenterar en recensent andra volymen i det pågående, ambitiösa projektet att spela in all orkestermusik av den numera nästan bortglömde österrikiske tonsättaren Hans Rott (Complete Orchestral Works, Volume 2, Gürzenich Orchester Köln, Christopher Ward).

Apropå ”tragisk roman” – en roman om Hans Rott har faktiskt nyligen utgetts. Den har skrivits av svensken Ingvar Hellsing Lundqvist, heter ”Att döda ett geni” och skildrar kompositörens korta liv.

Ingvar Hellsing Lundqvist, som arbetat som gymnasielärare i religion, svenska och filosofi, uppmärksammade Wienkompositören Hans Rott i samband med uruppförandet 1989 av hans första symfoni. Efter att i en dröm ha sett Hans Rott framför sig läste han in sig på tonsättaren och skrev den ”biofiktion” som blev romanen ”Att döda ett geni”.

Intresset från de svenska förlagen var dock så svalt att Hellsing Lundqvist lät översätta romanen till tyska – vilket visade sig vara ett lyckokast. Picus Verlag i Wien gav 2019 ut boken under titeln ”Wie man ein Genie tötet”. Romanen har gjort närmast succé i Centraleuropa och fått ett fyrtiotal recensioner i tidningar, radio och tv.

”Ett monument över Hans Rott som för all framtid håller hans minne vid liv”, skrev Barbara Hopper, och Torsten Kolhlschein på Freie Presse sammanfattade: ”En konstnärsroman, ett briljant, spännande tidspanorama.”

Det svenska originalet har nu publicerats av Saga Egmont – men inte en enda recension har hittills publicerats på svenska. Märkligt – inte minst som detta är en spännande roman – om en spännande tonsättare som levde i en synnerligen spännande tid.

Ingvar Hellsing-Lundqvists psykologiskt inriktade roman påminner i mångt och mycket om Jon Fosses storartade roman ”Melancholia” (1995) om den norske 1800-talskonstnären Lars Hertervig, som studerade i Tyskland och i likhet med Hans Rott gick allt djupare in i psykisk ohälsa – och slutligen bröt ihop. Även där handlade det om kärleksbesvikelser och tvivel på den egna konstnärliga förmågan.

”Att döda ett geni” skildrar inledningsvis Hans Rotts psykiska sammanbrott. Han lider av förföljelsemani och hallucinationer. Med uppbruten, febrigt nervig och komprimerat effektiv prosa ger författaren en stark ögonblicksbild av en total mental kollaps.

Hans Rott (1858—1884) var Anton Bruckners favoritelev vid Wienkonservatoriet, där han blev vän med bl.a. Gustav Mahler och där han lämnade orgelklassen med högsta betyg. År 1880 fullbordade han en nydanade symfoni (senromantik med inslag av tidig modernism) – som häpnadsväckande nog inte uruppfördes förrän 1989. Senare orkesterverk togs emot relativt väl.

Trots positiv respons tvivlade Hans Rott på sin talang. Likväl fortsatte han komponera. Även i slutet av sitt liv, på mentalsjukhuset, skrev han musik – men i regel slet han sönder notarket så snart det var fullskrivet.

Ingvar Hellsing Lundqvists inkännande roman är fylld av en skärande oro som återfinns även i befintliga inspelningar av Hans Rotts musik – taggig, klangrik och fritt kringvandrande – likt en bohem på upptäcktsfärd. Tonspråket har åtskilligt gemensamt med såväl Bruckner som Mahler och Wagner. Här bjuds såväl storstilade panoraman och finstilta stråk av poesi.

Romanen ger samtidigt en livfull bild av det intellektuella klimatet bland komponisteleverna i det kejserliga Wien, där Marx, Nietzsche och Freud pekar ut nya vägar.

Konservatorieeleverna vallfärdar till Bayreuth:

”Nu stod den väldiga teatern färdig däruppe och en veckas sagospel till det nya Tysklands ära skulle spelas upp inför den mest förväntansfulla publik. Och musiken. Konsten. Den skulle gå i spetsen för allt det nya. Det var den som skulle förena, fostra, egga och gjuta mod i massorna. Musiken skulle tända den gemensamma elden hos alla. Det var den som skulle leda – inte paroller och slagord. Och profeten – den upphöjde profeten, den mest upphöjde av alla. Det var Wagner. Rickard Wagner. Allt sammanstrålade i honom. Revolution. Vegetarianism. Nietzsche. Schopenhauer. Alla de nya idéerna, det nya sättet att leva.”

Romanen följer Hans Rotts tillblivelse som kompositör, idéerna, utförandet, framgångarna. Intensiteten i skaparviljan fångas fint.

”Det fanns blåa harmonier. Han var säker på att det fanns blåa harmonier. Och han försökte fånga dem. Hans händer for ut i luften. Det var som om han hade en fjärilshåv och svepte med den fram och tillbaka. Han skulle fånga de blåa klangerna. Han kom på sig själv med att ha lämnat skrivbordet. Kom på sig med att springa på huk runt rummet och vifta med en fjärilshåv han inte hade. Men han jagade den vackraste fjäril som fanns. Fjärilen med de skimrande blå vingarna. Han var säker på att en del toner var blåa! Var det hennes klänning? Det måste vara hennes klänning. Han visste inte om det var den plötsliga vårvärmen eller om någon osynlig kraft visat honom vägen. Men ibland när han höll i pennskaftet kändes det som det inte var han. En besynnerlig känsla. Men visst var det han. Det var hans blad. Hans toner. Och de fyllde notbladen. Ett efter ett. Andra satsen i hans stora symfoni var nästan färdig! Han slöt ögonen och alla miljoner nottecken virvlade för hans syn. Men det var de utvalda, de ytterst utvalda som hamnat på hans papper.”

När Hans Rott blir kär fylls han av rusig skaparkraft: ”Louise! Jag ska skriva musik. Symfonier. Jag håller på med min första. Har redan skrivit två satser. Är mitt upp i den tredje – scherzot. Och jag vill arbeta här i Wien. Vill bli dirigent. Eller spela orgel i någon stor kyrka. Är väl det jag helst vill. Orgel är underbart, Louise. Det är mitt instrument.”