Författarporträtt: “Tiden är som en väv”

ROMANDEBUT. I sin debutroman Tidsväven återvänder Anne-Carin Klinge Sporrong till sina hemtrakter utanför Falköping, men berättelsen sträcker sig över både tid och rum. I intervjun berättar hon om det stora historieintresset som speglas i boken och hur det är att debutera som författare.

Din debut Tidsväven kom ut nu i vinter på Ekström & Garay. Det är en spänningsroman med mystiska inslag, vad handlar det om?

– Det handlar om en man som flyttar in i ett hus han börjar renovera. När han tar ner en vägg hittar han en förtorkad kvinnokropp där bakom och det blir upp till honom och hans sambo att ta reda på vad som har hänt. Man får följa tre huvudpersoner och genom deras berättelser får man till slut reda på det, läsaren vet hela tiden mer än vad personerna i boken vet. Det mystiska inslaget är att den här kvinnan finns kvar i huset.

– Jag är väldigt historieintresserad och tycker att det är kul att rota bakåt och koppla ihop olika saker. Det har varit ett väldigt roligt arbete bakom den här boken att ta reda på all historia, för den är historiskt korrekt.

Berättelsen är en resa mellan tid och rum, vilket titeln Tidsväven antyder. Vad kommer titeln ifrån och på vilket sätt får läsaren färdas i tiden?

– Tiden är som en väv, allting flätas ihop, saker som har hänt förut påverkar nutid och på något vis även tvärtom. Folk har så lätt att tänka sig att människor som levde förr var väldigt annorlunda mot vad vi är idag men det var de ju inte och som historieintresserad blir jag alltid påmind om det. Vi hade samma reaktioner då som vi har idag och allting hänger ihop så otroligt mycket mer än vad många vill tro. I boken flätas den här döda kvinnans liv ihop med dem som bor i huset nu och deras livsöden. Det är därifrån titeln kommer.

Boken utspelar sig utanför Falköping i nutid men det finns en hemlighet i boken som sträcker sig tillbaka till Europa och förkrigstiden, hur då?

– Två personer från dåtiden jobbar som handelsresande och är bland annat i London och framförallt i Berlin. Den ena rör sig i förkrigstiden då judarna var väldigt segregerade. Det är också lätt för nutidsmänniskan att tänka sig att det var frid och fröjd innan första världskriget men det var polariserat redan då med särskilda “judekvarter”.

Vart kommer ditt historieintresse ifrån?

– Dels är jag uppvuxen i en väldigt gammal bygd med väldigt gamla släkter, gården har legat där sedan skiftet i princip, och dels har jag en bror och en pappa som är väldigt intresserade av historia. Pappa har alltid engagerat sig i hembygdsföreningar, så jag har fått med mig intresset från början.

Du är själv uppvuxen utanför Falköping där berättelsen utspelar sig, men sedan har du rest en del och bott på många olika platser vad jag förstår. Hur kommer det sig att du ville skriva om just platsen där du växte upp?

– Den här platsen ligger mig närmast så det kändes ganska naturligt, jag ville skriva om en bekant miljö jag tycker om. När man skriver någonting för första gången tycker jag inte att man ska ge sig på sådant man inte känner till. Även om jag har bott på andra ställen så känner man inte de trakterna på samma sätt som platsen man har vuxit upp på. Och så finns det så mycket historia där också. Nästa bok kommer också att utspela sig i samma trakt.

Hur länge har du burit den här berättelsen inom dig?

– Jag har nog alltid tänkt att jag någon gång kommer att skriva en bok men jag har aldrig tagit itu med det. Sedan började jag bara skriva för några år sedan och historien utvecklade sig själv på något vis. Jag blev själv nyfiken på hur allting skulle hänga ihop men när jag väl såg det blev det väldigt självklart. Det är inte jag som lägger upp berättelsen utan den lever och skriver sig själv, det är en konstig känsla. Jag trodde det var en myt men det är verkligen så.

Finns det något särskilt som har inspirerat dig under skrivprocessen?

– Otroligt svårt att svara på, jag har alltid haft många berättelser i huvudet. Men det har varit roligt att få historiebitarna rätt och att få grotta ner mig i det gamla som har hänt. Jag har läst en massa böcker, mina föräldrar har flera som handlar om trakten så jag fick en hel kasse av dem. Många bitar har fallit på plats.

– Och det har varit en avslappnande process. Jag har alltid varit väldigt litteraturintresserad och har extremt många poäng i engelsk och svensk litteratur på universitetet. Som jag i viss mån har omvandlat till en gymnasielärarexamen.

Just det, men nu håller du på med ridsport, vad är det du gör?

– Ja, jag är tränare, domare och agriaombud, men i första hand B-tränare i dressyr. Det finns tre nivåer i Sverige, som B-tränare har man själv bra tävlingsresultat och har elever som visat höga resultat, så det är något jag är stolt över.

Vilken plats har skrivandet i ditt liv nu och vilken plats vill du ge det framöver?

– Ingen alls egentligen, jag har haft historier i huvudet men har aldrig ens skrivit dagbok. Jag skrev otroligt mycket när jag gick i skolan men ingenting utanför det, lustigt nog.

– Det kommer att ta större plats, mycket större plats. Jag har tagit ledigt nu vecka sju och ska åka ner till Västergötland och hyra in mig där. Jag har en bekant, Göran Löfwing, som är en av Sveriges skickligaste naturkonstnärer just nu, och han har en fantastisk anläggning utanför Falköping med boende, en jättefin restaurang och utställningslokal. Där har jag hyrt in mig hela veckan och ska bara skriva. Det ska bli jätteskönt!

Hur har det varit att släppa boken och visa vad du har skrivit för resten av världen? Du hade även en uppläsning på din releasefest.

– Det har varit jättemärkligt och nervöst! Säkert för att det är någonting jag inte är van vid Men otroligt roligt.

– Uppläsningen var också väldigt rolig men det kändes inte som att det var jag själv som hade skrivit. Det är ju en ganska lång process från det att man skriver till att det är utgivet och på något sätt distanserar man sig från berättelsen. Så det kändes lite som att sitta och läsa för elever som jag har gjort så många gånger förr som gymnasielärare, väldigt bekant men det kändes inte som att det var min egen bok.

Du nämnde förut att det fanns en nästa bok, hur mycket vill du avslöja om den?

– Ja, idén är ganska klar och jag har skrivit början på berättelsen. Nu håller den på att utvecklat sig inuti mitt huvud, sedan ska jag ner och skriva och därefter lägger jag undan texten igen.

– Den här berättelsen kommer också att ha historiska tillbakablickar men den går mycket längre tillbaka i tiden. Det finns två stora kloster här i trakten, det ena är känt från Arnböckerna som Guillou har skrivit, Gudhems Kloster, och så finns det ett till som heter Varnhems Kloster. Båda dem kommer att vara med men det är en nutidshistoria som ligger till grund även i den här boken. Det är samma genre men kanske lite mer av de mystiska inslagen. För mig som kommer från en gammal bygd är det en naturlig del av vardagslivet, att det finns saker som man inte förstår.

Hur menar du då?

– Att man kan känna av spänningar eller att det kan ha hänt något på en plats, för mig är inte det någonting obehagligt. Om jag går i skogen kan jag känna att vissa ställen inte är så bra att gå på om det finns gamla husgrunder där till exempel. Det är svårt att beskriva för det är något som bara retar sinnena på något vis och jag tror det hänger ihop med hur mycket man låter sig själv se. När jag var liten tyckte jag att det var obehagligt och då stängde jag ner den delen, sedan dess har jag inte sett något.

Finns det något speciellt du vill förmedla till läsaren med Tidsväven?

– Jag vill att det ska vara en lättillgänglig bok, att den ska vara trevlig att läsa och att man ska känna av stämningarna och miljöerna i boken. Kanske få intresse för trakten också.

– Folk som har läst boken har sagt att den är för kort och de flesta har sträckläst den, vilket är roligt. Jag har en ridelev, en supersmart tjej, som är väldigt dyslektisk och det här är den första bok som hon läser ut. Hon skulle läsa fem sidor varje kväll men den var utläst efter tre dagar, det gör mig väldigt stolt! Flera bekanta har gett mig konstruktiv kritik och det har varit otroligt nyttigt, jag har lärt mig jättemycket. Så jag hoppas kunna ta med mig vad de har sagt till nästa bok, men helhetskonceptet ändrar jag inte.

Har du någon skrivdröm du skulle vilja se förverkligad i framtiden?

– Jag vill jättegärna fortsätta skriva och önskar själv att jag kunde ta det på större allvar, allting känns fortfarande lite overkligt. Det är otroligt roligt så jag lägger gärna mer tid på det, och det är nog också tack vare att boken har fått så fin respons. Då känner jag att jag gjorde rätt i att ge ut den.