MEMOARER. Bo Bjelvehammar har läst kulturjournalisten Bengt Erikssons memoarbok och finner en skribent som med stor erfarenhet och lätthet har förmågan att nå fram till sina läsare.
Bestämd, påstridig och besvärlig fast rätt trevlig ändå
Minnen från mitt liv som frilansjournalist
av Bengt Eriksson
Ultima Esperanza Books
Bengt Eriksson har under femtio år och några till arbetat som nöjes – och kulturjournalist i vid mening, han har skrivit om nästan allt från musik och deckarlitteratur till tecknade serier, med en sällsynt mångsidighet. Han har valt olika sätt att skriva, från artiklar, reportage, intervjuer, krönikor till recensioner.
I boken ”Bestämd, påstridig och besvärlig fast rätt trevlig ändå” ser han tillbaka på sitt liv som frilansare. Vi får på nytt ta del av vad han har skrivit och lära känna de säregna dragen i hans stilistik, med stor närvaro och en sällsynt närhet till läsaren. Det finns vissa texter som man gärna vill återvända till, som hans samtal med ikoner inom mediabranschen, som Bertil Torekull.
Bredvid texterna finns ett tema som han gärna återvänder till, Journalistförbundets minst sagt styvmoderliga behandling av frilansare – det finns i detta sammanhang häpnadsväckande bilder av ett korrupt, fackligt arbete.
Bengt Eriksson visar i denna fråga, som i andra, sin ettriga ton, sin terrieraktiga ihärdighet och rätten att föra fram sina åsikter och hålla fast vid dem. Först när besluten är fattade, går det att visa sin lojalitet med dem.
Det är klart att han ses av många som både påstridig och besvärlig. Kompromisser är inte hans starkaste gren och inte heller undfallenhet i förhandlingar med kulturredaktörer. För att överleva, ha mat på bordet och kläder på kroppen, måste han arbeta, hårt och ofta. Det är svårt att säga nej till ett uppdrag, ingen vet när frågan kommer nästa gång.
Nu rör sig inte minnesboken framåt i raka mönster. Bengt Eriksson kommer ofta in på sidospår och återvänder gärna till något av sina favoritämnen, som mediepolitik. Han tycker illa om den stora koncentrationen i tidningarnas värld, allt färre tidningar och allt mindre utrymme för den lokala kulturjournalistiken.
En annan sak, som han tycker mindre bra om, är de akademiska kritikerna, som använder ord och resonemang för att märkvärdiggöra sig själva och framhålla sin egen person. De ger varken svalka eller skugga.
Bengt Eriksson föredrar en folklig byracka, som nosar sig fram längs med Storgatan i en by och möter människorna kring ett samtal om dagens tidningsartikel eller som framför önskemål om något de vill läsa om i tidningen.
Det är det direkta mötet, med människor och pratet om texterna, som sätter guldkant på tillvaron. Bengt Eriksson vill hela tiden med nyfikenhet få syn på någon eller något bortom sig själv. Skribenten ska vara en deltagare i det lokala samtalet och av detta följer att man ska uttrycka sig så att alla människor begriper vad det handlar om.
Det är detta som Bengt Eriksson brinner för och ett credo, en fast tro. Han framför det med övertygelse och intensitet, viljan att vara en spelare på det lokala fältet. Han gör det med stor erfarenhet och lätthet.
bo.bjelvehammar@opulens.se
