IDENTITETSPOLITIK. Litteraturkritikerns individuella personbakgrund måste vara sekundär. Det menar Petra Werner, filosofie doktor i estetik, som varnar för när normkritiken blir norm.
”Jag har, i egenskap av 60-pluskvinna, just gått igenom årets sammanlagda utgivning av böcker, och med stigande indignation konstaterat att det är väldigt få 60-pluskvinnor som ges ut. Och eftersom de flesta av dem är mina vänner så kommer jag inte att få recensera dem. Istället kommer deras verk att vara utlämnade till 30-åringar, eller ännu värre: till 30-åriga män! Vad vet en 30-årig man om en 60-årig kvinna? Hur ska kvinnliga konstutövare i 60-årsåldern kunna bli rättvist recenserade när deras verk ska bedömas av 30-åriga män som läser med samma blick som de ser på världen, en kall och hård utifrånblick, snarare än förstående. Eller har det gått så långt att det ska räcka med att en kritiker gör research om verkets bakgrund?”
Ovanstående text är en lätt omskrivning av ett stycke i Nioosha Shams debattartikel på Aftonbladets kultursida från i tisdags. Faktum är att stora delar av det är rena citat. Det är alltid intressant när ideologiska övertygelser kommer till den punkt då de oundvikligen förvandlas till sina egna motsatser. För dit kommer de, förr eller senare. Det ligger i dess natur. Den som i det offentliga rummet hävdar sin individualistiska rätt hamnar snart i ett fördömande av andras individualistiska rätt. Men det är egentligen en bisak i det här sammanhanget, en tråkig biprodukt. Det verkligt allvarliga är hur oerhört snedvriden synen på en hel yrkesgrupp, kulturkritikerna, blivit.
Det finns en scen i Colin Nutleys Gossip där Gunilla Röörs rollfigur får reda på att hon är för gammal för att spela huvudkaraktären i en inspelning av Jeanne d’Arc. Jag är skådespelerska, utbrister hon bestört. Jag kan spela vad som helst, det är mitt yrke! Den här scenen illustrerar ett fenomen som drabbat yrkeskåren kulturkritiker; nämligen förutsättandet att en kritiker endast kan tala för sig och möjligen för ”sin grupp”. För mig ska kulturkritik handla om att ett verk placeras in i kultur-, litteratur- och konsthistoria, oavsett den miljö där verket utspelas.
Trender kommer alltid att finnas, det fanns exempelvis en tid då svensk litteratur översvämmades av den så kallade arbetarlitteraturen, men kritikerns individuella personbakgrund är, och måste vara, sekundär. I den senaste veckans litteraturdebatt, där Shams artikel är ett av de senaste bidragen, dryftas också medelklassens dominans i dagens litteratur och kultur, och visst är det önskvärt med mångfald och visst bör vi alla medverka till att de ohördas röster ska höras. Men riktlinjer om mångfald och individens tillgodoseende förvandlas dessvärre omärkligt till tvingande konstruktioner där representationen plötsligt betyder allt, varpå det som var avsett att inkludera istället paradoxalt får en exkluderande effekt, och normkritiken blir en norm.
Det är för övrigt ingen självklarhet att alls bli recenserad, kanske i synnerhet just när det gäller äldre författare, eller för den som utkommer på ett mindre förlag eller befinner sig på en mindre ort. Det är överhuvudtaget ingen självklarhet att bli utgiven, och det behöver inte ens bero på verkets faktiska kvalitet. Ingår man i ett community av författare och kritiker, som Shams själv påstår sig göra, så är förutsättningarna att bli utgiven, bli recenserad och att få recensera betydligt större, rent av själva förutsättningen. Så grattis till publiceringen av debattartikeln!
info@opulens.se
