Nyskriven opera om kärlek i Förintelsens skugga

FÖRINTELSENS MINNESDAG. En bön från 1945 som sträcker sig in i vår tid. Så beskriver regissören Stefan Larsson den nyskrivna operan “Löftet”. Han vill utmana operans konventioner i berättelsen om Ava och Teo – som skiljs åt i ett koncentrationsläger.

Makarna Ava och Teo kommer ifrån varandra i Auschwitz, och när kriget tar slut söker hon efter honom över hela det krigshärjade Europa. Handlingen i den nyskrivna operan “Löftet” är inspirerad av librettisten Susanne Markos egen familjehistoria. Regissören Stefan Larsson läser den som “ett rop eller en bön” från 1945.

– Det är som en samlad röst som ropar på oss som lever nu, att minnas detta fasansfulla som mänskligheten var kapabel till. Men lika mycket ondska som det fanns i människor, om man nu ska kalla det för ondska, lika mycket mänsklighet och godhet visade sig under den här tiden. Människor tog hand om varandra, räddade och älskade varandra, trots alla umbäranden, säger Stefan Larsson.

Han tycker att berättelsen illustrerar hur många överlevare som snarare än att söka hämnd försökte återerövra sin mänsklighet – och hur de drevs av en vilja att se till att inget liknande skulle kunna hända igen.

Kören framträdande

Att sätta upp en nyskriven opera är utmanande, enligt Stefan Larsson, som inte hörde Mats Larsson Gothes nyskrivna musik förrän ganska långt in i processen. Då berörde den honom starkt. Kören har också en framträdande roll i operan.

– Musiken är väldigt vacker och smärtsam att lyssna till. I kören finns flera vittnesmål – en Salomon, en skräddare – och de ger små korta ögonblicksbilder av vad de har varit eller kunde ha blivit, vad de inte fick uppleva för att de dog.

Stefan Larsson tror att det poetiska anslaget gör att man kommer ännu närmare smärtan än i många dokumentärer. Han har också ansträngt sig för att gå bortom operans vanliga estetik. Nyligen hyllades han för sina formexperiment i “Linje Lusta” på Dramaten. Här har han skapat ett “hårt, brutalt och dekorfritt rum”.

För att scenografin inte ska bli för andefattig visas även sommarängar, smutsiga händer, tågstationer – koder från den värld där berättelsen utspelas – på en 30 meter lång filmduk.

Det är så långt ifrån klassisk operadekor som man kan komma, skulle jag vilja påstå. Jag ville skapa en fysiskt obehaglig miljö för sångarna och kören att vara i, säger Stefan Larsson.

Behöver skakas om

De hårda gradängerna förvandlas till tågstationer och britsar. Stefan Larsson har tänkt på de återvändare som åkte tåg genom Europa, till hem som kanske inte existerade längre. Han ville spegla de trasiga, hemska miljöerna.

– Det här ska vara en jävla besvärlig plats att vara på. Det ger ett annat kroppsspråk, och ett annat förhållningssätt för skådespelarna eller sångarna. De måste kliva ur konventionen lite, och överge det givna.

Att göra illustrerande, traditionell teater om ett så här tungt ämne tycker han skulle ha “känts fånigt”. Han ville ta ämnet på yttersta allvar. Och trots att Förintelseberättelserna är många behövs de fortfarande, anser Stefan Larsson.

– Det finns vissa saker som upplevs som kroniska sjukor i människosjälen och antisemitismen verkar vara en sådan hemsk sida av mänskligheten. Den återkommer, i Malmö, i Paris och på så många platser i våra samhällen. Så vi behöver påminna oss om det här, om och om igen. Jag har en känsla av att det är en färskvara att skaka om människor med de här hemska berättelserna med jämna mellanrum, så att vi verkligen minns.

Elin Swedenmark/TT