Kenneth Kvarnström: En dansares liv är kort

KOREOGRAFI. Kenneth Kvarnström och fyra dansare åker på Sverigeturné med verket “Pianotopografier”. Men dansen lämnar koreografen åt dansarna i vad som kanske är hans sista verk. Själv sitter han mest på en pall.

Kenneth Kvarnström har aldrig tyckt om att stå på scen och avslutade sin karriär som dansare så fort det bara gick. I stället har finlandssvensken kommit att göra sig ett namn som en av Nordens mest framstående koreografer de senaste 30 åren.

Emellanåt tvingar han dock sig själv att ta plats på scen och i det nya verket “Pianotopografier” är det alltså dags igen. Men dansen lämnar han till de fyra unga dansarna. Själv sitter han mest på en pall och stirrar in i fonden.

– Jag fungerar lite som en vaktmästare, även om jag samverkar med koreografin. Jag städar upp på scenen, förbereder saker, håller upp en kuliss och målar lite. Jag har alltid varit mer intresserad av iscensättande än av att själv stå på scen, säger han.

– Dessutom har jag en del förslitningsskador. Det finns saker som jag inte kan göra längre, som jag får förklara stället för att visa. En dansares liv är kort. Den äldste dansaren i det här gänget är 35 år och det är mycket som gör ont på honom.

Ser fram emot publiksnack

I “Pianotopografier” möts dans, bildkonst och musik i ett allkonstverk. Musiken är hämtad från den tyske kompositören Nils Frahms molltunga album “Solo remains” (2016). Inte så konstigt då att Svenska Dagbladets kritiker i en recension efter en pressvisning i Stockholm tog fasta på att verket rymmer en stor dos melankoli.

– Ljudbilden är förstås väldigt viktig, eftersom örat är starkare än ögat. Om jag hade valt hårdrock i stället för Frahms stillsamma pianomusik hade intrycket blivit ett annat.

“Pianotopografier” är ett samarbete mellan Rum för Dans i Halland och Riksteatern. Urpremiären sker i Falkenberg den 27 januari och därefter blir det Sverigeturné. Men till Falkenberg är det svårt att locka Stockholmstidningarna, därav pressvisningen.

– Det är första gången ett av mina verk pressvisas. Det känns lite märkligt, har vi redan haft premiär? Nu är jag mer stressad över turnén än över den riktiga premiären. Förra veckan var en av dansarna sjuka och vi håller på fram till mars.

“Pianotopografier” är ett verk som har växt fram under pandemin och det har gått åt en hel hög med covidtester under repetitionerna. Turnén genomförs enligt rådande publikrestriktioner och varje föreställning följs av ett samtal med publiken.

– Det var något som jag krävde. Jag tycker att publiksnack är jätteintressant. Jag och dansarna blir blinda för vårt arbeta. Det är bra att få se det från ett annat håll.

Kanske sista verket

Kenneth Kvarnström fyller 60 år nästa år och har en lång karriär bakom sig. (I hans vindsförråd står två lådor som ska raka vägen till Dansmuseet när han lämnar in.) Han är öppen med att “Pianotopografier” kanske blir hans sista verk, inte för att han har tröttnat och vill lägga av, utan för att han inte längre orkar med den krångliga kulturpolitiken som, menar han, signalerar att dans är något som ingen vill se.

– Flera upparbetade system håller på att kollapsa. Det går inte så bra för dansen i Sverige just nu. Jag ska egentligen inte klaga, men känner inte att jag behöver hålla mig kvar med tänder och klor. Jag har börjat nosa lite på det här med måleri och skulptur i det här verket. Det är kanske något som jag kommer att fortsätta med.

Men innan han byter bana ska den uppskjutna föreställningen “12 songs” nästa år ha premiär i Göteborg. Föreställningen är ett nära samarbeta mellan Kenneth Kvarnström och den norska musikern Ane Brun och bygger på hennes låtskatt, som med hjälp av Ane Brun själv, en orkester och gästande musiker ska gestaltas på Göteborgsoperan med hjälp av operans eget danskompani och Kenneth Kvarnströms koreografi.

– Det har varit väldigt spännande att visualisera hennes värld. Hade jag varit yngre hade jag nog varit fullständigt skräckslagen. Nu är jag bara lite skräckslagen.

Viktor Andersson/TT