Helgporträttet: “Allt i livet kan bli poesi”

HELGPORTRÄTTET. Förra veckan debuterade Niko Erfani med sin diktsamling varv på Albert Bonniers Förlag. En bok om trauma som går i arv inom familjen, varv på varv. Här berättar hon om sin debut och relation till poesin. 

Du debuterade nyligen, närmare bestämt förra veckan, med diktsamlingen varv. Hur gick det till när du blev utgiven?

– Jag skickade in ett annat manus, som till viss del var samma berättelse, och fick träffa personen som senare kom att bli min förläggare. Hon gav mig lite feedback och sedan satte jag mig ner och skrev varv som den är nu. Jag skickade in igen och fick ett mejl där Bonnier bad mig att komma till förlaget och där berättade de att de ville ta emot manuset. Jag blev jätteglad, såklart.

Vad handlar dikterna om?

– varv följer ett diktjag som är i upplösningstillstånd, kan man säga. Hon försöker förstå vad som har hänt henne och om hon kan förlåta den som skadat henne, som också är någon hon förväntas älska. Det handlar om förlåtelse, familj, arv och trauma.

Diktjaget är i upplösningstillstånd, på vilket sätt?

– Hon har blivit skadad och sårad men förväntas förlåta. Det gör ont. Hon bär på trauma och jag tänker att krisen handlar om att hon inte förstår hur hon ska ta sig ur sin situation. Mot slutet löser den upp sig.

Flera verkar tolka omslaget till boken som att det är DNA-trådar som bildar titeln och sedan upplöses, är det så du har tänkt?

– Jag tänker att man kan tolka det på olika sätt. Jag har tänkt på det både som DNA-trådar, vilket passar in ganska bra, men också som en kedja. Boken handlar om ältande, som går runt varv på varv för diktjaget. Ordet varv kan också delas upp i var som i ett varigt sår och i arv som också är en del av vad boken handlar om.

Hur började den här texten ta form i dig och hur mycket kommer från dina egna erfarenheter?

– Jag tror det började med att jag såg mycket av det här runt omkring mig. Så många barn som har dåliga relationer till sina pappor, eller vuxna som har dåliga relationer till sina pappor, relationer som är dysfunktionella eller våldsamma. Jag kände att jag ville skriva om det och behövde skriva om det. Sedan gick jag runt och tänkte på det väldigt länge innan det blev någonting av det.

Meningarna står ibland som ensamma rader på sidorna och det finns mycket luft mellan orden, vad är tanken bakom det? Vad tillför de här utrymmena?

– Jag tänker att de behövdes för att varje rad håller så mycket, eller jag vill tro att de gör det. Det jag skriver är enkelt men handlar om svåra saker som behöver utrymme. Att det är avskalat tror jag gör det enklare för känslorna att nå fram till läsaren, istället för om jag hade tryckt in allt jag kände i längre dikter.

Har du någon önskan kring hur varv ska läsas och tolkas?

– Allt jag egentligen hoppas på är att folk blir berörda av det jag har skrivit och att det väcker känslor hos läsarna. Det är vad jag önskar mest.

Vad fick dig att fastna för just poesi och när började du själv att skriva dikter?

– Jag började att skriva poesi när jag var 14 år till en engelskauppgift i skolan. Det var ingenting jag älskade med en gång, även om jag tyckte att poesin var intressant, men långsamt började jag. 2018 var jag på Nordiska författarlägret för unga på Biskops Arnö, det var en vecka där vi bara skrev och där blev poesin någonting mer seriöst för mig. Jag började ta den 100 procent på allvar.

– Jag tror att poesi är den form jag alltid kommer att återkomma till, men jag hade gärna provat att skriva prosa eller någon sorts hybridtext i framtiden.

Du har även gått en skrivarlinje, vilken var det? Hur påverkades ditt skrivande av tiden där?

– Ja, jag gick grundåret på Biskops Arnös författarskola. Jag tror att jag fick lära mig väldigt mycket om vad poesi kan vara, och prosa men framförallt poesi. Innan hade jag en väldigt specifik tanke om vad poesi var, tills jag kom dit och fick läsa så många olika sorters poesi och jobba med form och olika teman. Det öppnade mina ögon för allt som text kan vara, vilket var väldigt befriande för jag kunde börja experimentera med min stil på sätt jag inte hade gjort innan. Jag fick också ett sammanhang där jag kunde prata om text på nya sätt och fick vara med andra skrivande personer.

Du är med i tidskriften Pontons redaktion, vilken är din roll där?

– Jag är skribent för Ponton och skriver om allt möjligt. Jag har varit med sedan 2017, jag skickade in några dikter för första gången till dem och sedan hörde de av sig och frågade om jag ville sitta med i redaktionen. Jag tackade ja och det är jag väldigt glad för att jag gjorde. Det har varit väldigt fint.

Jag läste i en annan intervju med dig att du brinner för feminism och antirasism, är dessa ämnen några som speglas i ditt skrivande?

– Jag tror inte att det speglas på ett tydligt sätt, men det är saker som jag försöker ha med mig hela tiden. Det kanske går att se delar av mitt engagemang i det jag skriver men jag tror inte att det är så tydligt.

Varifrån kommer din inspiration till vad du vill skriva?

– Från lite olika ställen. Med varv så var det mycket sådant som händer runt omkring mig och jag inspirerades av människor och saker jag såg. Men ibland kan det vara egen familj, mitt ursprung, mina vänner eller allt möjligt. Poesi finns ju överallt på ett sätt.

Hur menar du då?

– Allt i livet kan bli till poesi, det låter väldigt klyschigt, men letar man så kan man hitta något att skriva om i allt.

Har du fler skrivprojekt på gång, och i så fall, vad handlar det om?

– Ja, jag jobbar på något just nu, men sedan får vi se om det blir något av det. Det är också poesi men handlar om helt annat, mycket om Iran där jag har mitt ursprung och en del om migration, exil och dess konsekvenser.

Vilken plats kommer skrivande att ha hos dig framöver?

– Jag tror alltid att skrivandet kommer ha en stor plats i mitt liv eftersom det är mitt sätt att att bearbeta känslor, tankar och livet på.