RETROKULTUR. Jesper Nordström funderar kring kulturyttringar förr och nu. Vad betyder en julskiva med Lennart Hyland och Egon Kjerrmans orkester i dag? Varför är Melodikryssets utformning närmast helig för vissa lyssnare?
I lördags inträffade det milt löjeväckande att det blev gräl i Facebook-gruppen “Melodikryssets vänner”. Anders Eldeman hade insjuknat i Covid-19 och Titti Schultz och Lasse Persson, båda profiler från ”P4 Extra” vikarierade därför. Genast började det grälas om att det i denna nya regi var för pladdrigt, för dumt, för annorlunda samt “inte i den rätta andan”.
Själv lyssnar jag på Melodikrysset utifrån en mild anstrykning av gubb-hipster-ironi och så har jag ju förstås, mamsen på zoom-möte och frågor dyker upp som “äh, vad hette nu den där musikalartisten?”
Så var Melodikrysset också tänkt från början, att samla familjen över generationsgränserna. Men vad finns det för samlande program nu när tablå-medier framstår alltmer som en anomali?
Det får mig att tänka på skivbacken och bokhyllan där Lennart Hyland satt sina spår. Knappast någon kan väl mer sägas representera en tid när alla verkligen såg och hörde samma program? Nyligen spelade jag hans julskiva, där Egon Kjerrmans orkester står för musiken, och undrade om det verkligen dansas runt granen och leks jullekar nuförtiden. Jag skulle inte tro det, va? Vi har numera helt andra och viktigare saker att tänka på. Individuella projekt och så vidare…
Om jag får smyga in ett annat analogt medium – boken – så var Lennart Hyland också drivkraft bakom en ABC-bok där min absoluta favorit är versen om bokstaven B.
“Beatles är en sorts orkester
vars frisör har tatt semester”
Ja, vart vill jag komma med allt detta? Kanske att fysiska medier som lp-skivor och knastriga hitsinglar från förr kan utgöra referenspunkter och en grund för gemenskap som en spellista på Spotify aldrig kan komma i närheten av.
Världen flyter och då vill de äldre medborgarna och radiolyssnarna ha kvar sin Anders Eldeman.
jesper.nordstrom@opulens.se
