BORTSKÄMDA. Politik är till syvende och sist att tänka i grupper och strukturer. Att prioritera utifrån generaliseringar. Därför borde det inte finnas ett utrymme för ett stundtals tämligen löjeväckande gnällparti som SPI. För låt oss ta bladet från munnen och säga att de svenska pensionärerna betraktad som grupp är världens mest gynnade generation.
De stod utanför kriget och var med om ett närmast aldrig skådat uppsving. Från Lubbe Nordströms Lortsverige till Europas mest framgångsrika välfärdsamhälle. De som tog studentexamen innan 1968 hade privilegiet att ha en enormt gångbar utbildning när den offentliga sektorn var stor.” Har du en puls? Nå, här är ditt kvalificerade fasta jobb.” De tog anställningarna vi ville ha: konsthallschefer, ledare för kulturensembler och så vidare.
Lägenheter fanns och vips när det blev omvandling till bostadsrätt via en viss högerkantring i politiken knep dom innerstadsbostäderna med trägolv och kakelugn. Och det för inga pengar alls. Sen var det dags att gå i pension. Precis innan alla värdeskapande, meningsfulla viktiga yrken blev söndertrasade av New Public Managements hydra tog de förnöjt sin kaffekopp och manchesterkavaj och gick. Kanske spelar de lite golf i Spanien i denna stund. Kort sagt: Må den svenske pensionären tiga i församlingen!
Jesper Nordström
