ROMAN. ”Kvinnor som pratar” är en generös hyllning till de kämpande mennoniterkvinnorna och blir till en annorlunda men mycket skarp och väldigt läsvärd roman, anser Thomas Almqvist.
Kvinnor som pratar av Miriam Toews
Översättning: Erik Andersson
Rámus
Miriam Toews är född 1964 i Steinbach i Kanada och växte upp i en mennonitfamilj. Hon har skrivit åtta hyllade romaner och introduceras nu på svenska av Erik Andersson. Romanen bygger på verkliga händelser i en mennonitkoloni i Bolivia, där kvinnorna möts för att rådslå om de ska förlåta eller lämna kolonin och ge sig ut i en okänd omvärld. Under flera år har de drogats och våldtagits om nätterna. Många av dem tror att de överfallits av spöken, djävlar eller Satan, som ett straff för begångna synder och deras vittnesmål avfärdas därför som kvinnlig hysteri. De har aldrig fått lära sig att läsa och pratar enbart lågtyska i det spansktalande Bolivia.
Mennoniterna är en protestantisk, anabaptistisk frikyrka, som har sin grund i Reformationen på 1500-talet. Den anabaptistiska dopsynen gör att de har vuxendop och de ägnar sig åt aktivt fredsarbete och pacifism. Den personliga tron betonas.
De saknar hemland. En konservativ grupp bland mennoniterna är amishofolket. Övergreppen i Molotschna, mennonitkolonin i Bolivia, begicks mellan 2005 och 2009. 2011 dömdes åtta män i boliviansk domstol till långa fängelsestraff. De hade drogat kvinnorna och våldtagit dem, men övergreppen fortsatte även efter att de åtta männen spärrats in i fängelse.
Mellan 2005 och 2009 drogades och våldtogs över 300 kvinnor och flickor i kolonin. Kvinnor som pratar är ett skönlitterärt svar på de verkliga händelserna och Toews blandar dokumentär skildring med fiktion.
Toews visar upp kvinnornas utsatthet och sårbarhet men också deras enorma andliga styrka och solidaritet med varandra. De lever i en bräcklig och opålitlig verklighet, som ständigt hotas av våld och kanske till och med död. Här möts yta och djup, oskuldsfull och brutal och rå verklighet på ett ganska oemotståndligt sätt. Kolonin beskrivs som ett patriarkat, där kvinnorna levde som lydiga och undergivna tjänare.
Till och med djuren är tryggare än de. Enligt männen stod det i Bibeln att kvinnorna skulle tvingas till underkastelse. Kvinnorna själva kunde ju inte läsa Bibeln, eftersom de aldrig fått lära sig att läsa. I Molotschna hade de två alternativ – antingen skulle de förlåta männen och stanna kvar eller lämna dem och kolonin. Om de inte förlät männen skulle varken männen eller kvinnorna komma till himlen.
Deras tro krävde pacifism, kärlek och förlåtelse, men samtidigt ville kvinnorna bli fria och känna trygghet. Om man är pacifist är allt våld oursäktligt.
Toews prosa är dialoginriktad, vacker, precis och har en distinkt egen ton. Det finns en intensitet och dramatisk spänning i det hon berättar om och hon skriver känslofullt och engagerat.
Här finns också ett direkt tilltal och en omedelbarhet som imponerar. Språket är rakt och enkelt men på samma gång så effektivt att det tränger in under huden på mig som läsare. Kvinnor som pratar är en generös hyllning till de kämpande mennoniterkvinnorna och blir till en annorlunda men mycket skarp och väldigt läsvärd roman. Miriam Toews gästar Sverige i mars.
thomas@opulensforlag.se
