HEDONISM. “Asmik Grigorian i titelrollen uttrycker sig med sällsynt passionerad sångarglöd: något av det bästa man länge hört från denna scen. Sammantaget en klassisk men ändå modernistiskt destillerad Puccini-tolkning.” Björn Gustavsson skriver om folkopera.
Så kallade folkoperor, exempelvis Folkoperan i Stockholm och Volksoper i Wien, har i många år fungerat som spännande ”folkliga” alternativ till de mer etablerade operascenerna – vilka i sin tur blivit alltmer experimentella och därigenom numera ofta spelar på samma planhalva som de nydanande folkoperor som under tidigt 1900-tal uppstod runtom i Nordeuropa.
Sedan Mellika Melouani Melani år 2011 tog över som konstnärlig ledare för Folkoperan i Stockholm har en delvis ny, mer spektakulärt inriktad kurs tagits ut på Södermalms omtyckta operascen. Frånsett förra årets konstnärliga fullträff med Philip Glass Satyagraha har den konstnärliga nivån varierat.
La travaita häromåret gjordes med vågade sexscener: gruppsex, hbtq-perspektiv, bdsm-rekvisita… Visst återspeglades vår samtid, men frågan är vad ett klassiskt operaverk vinner på en så framhävd sexualisering?
Frågan aktualiseras när jag ser Folkoperans nya pr-film för höstens Turandot; en produktion som med Mellika Melouani Melanis egna ord vill ”hylla begärets urkrafter och den totalt hängivelsen”. Videoklippet, ”An opera of orgasms”, har gjorts av en reklambyrå som hävdar att ”opera och orgasm har många likheter”. (Jaså?) Här möter sekvens efter sekvens av kopulerande, nakna människor, som med högljudda stönande närmar sig orgasm, samtidigt som alla suckar och rop allt tydligare interfolieras av arian ”Nessun dorma”.
Folkoperans reklamsnutt påminner om skådespelarbilderna inför lanseringen häromåret av Lars von Triers film om sexmissbruk, Nymphomaniac, där de medverkande med förvridna ansiktsuttryck uttryckte sexuell upphetsning.
Hur annorlunda är då inte höstens Puccini-uppsättning på Stockholmsoperan: Manon Lescaut i Knut Hendriksens kongeniala iscensättning. Här gestaltas med enkla, välkalibrerade medel huvudpersonens slängiga väg mellan luxuöst leverne och äkta kärlek. Det typiskt puccinska temat marknadsförs här med en affischbild som närmast ger bilden av blaserad callgirl. Asmik Grigorian i titelrollen uttrycker sig med sällsynt passionerad sångarglöd: något av det bästa man länge hört från denna scen. Sammantaget en klassisk men ändå modernistiskt destillerad Puccini-tolkning.
Apropå hedonistiska samtidsideal: Göteborgsoperan ger senare i höst ”en dekadent dubbel”: David Radok, en av landets främsta operaregissörer, låter Kurt Weills De sju dödssynderna spegla Puccinis Gianni Schicchi. Göteborgsoperan utlovar en ”monumentalt syndfull scenografi” och en berättelse ”lastad med dekadent överflöd, förakt, moraliskt förfall och synd”. I ett anslutande seminariesamtal kommer Niklas Ekdal att tala över temat ”Har gårdagens synder blivit dagens dygder?”
Ja, kanhända är det precis så: dagens gränslösa människa vill ofta ha ALLT.
bjorn.gustavsson@opulens.se
