SERIEPREMIÄR. “Mästerskapens två spelplatser – Qatar och England – skvallrar tydligt om fotbollens nutida utveckling och spännvidd.” Under 2022 kommer Erik Cardelús skriva en serie texter som behandlar fotbollen som samhälleligt fenomen. Nedan publicerar vi den första.
Vi befinner oss i ett fotbollsår, tolv månader då människors blickar, tankar och känslor riktas mot en grön yta där elva mot elva spelare springer runt och sparkar på en boll. I år inträffar både dam-EM och herr-VM, en dubbel fröjd för alla fotbollsälskare.
Men saker förändras. Mästerskapens två spelplatser – Qatar och England – skvallrar tydligt om fotbollens nutida utveckling och spännvidd. För å ena sidan genomsyras spelet fortfarande av en stark folklig tradition och passion, å andra sidan har fotbollen aldrig varit så kommersialiserad, moderniserad och kommersiellt dopad som idag.
Lite schizofrent, kanske. Men vem sa att människor är ensidiga och att allt följer ett givet mönster? För än i dagens evidensbaserade och ekonomistiska tidevarv, följer fans sina lag i vått och torrt, tatuerar sig med favoritlagets namn och symboler, sätter klubbemblemet på dödsrunor och döper sina barn efter favoritspelare. För att inte nämna alla som står och fryser på läktare, masochistiskt, förlustmatch efter förlustmatch, i snålblåst och regn. Samtidigt kan man fråga sig vilka fansen är lojala med i en tid där flertalet lag fungerar som kallhamrade företag, ägda och styrda av egennyttiga och egenkära kostymnissar, oljeshejker och oligarker.
En fotbollens främlingslegion.
Chelsea, Manchester City och Paris Saint Germain är tre exempel på klubbar som styrs av ryska respektive arabiska miljardärer, maktens män som representerar storkapitalet och sätter mycket av agendan för världsfotbollen. Att fotbolls-VM för herrar hamnade i just oljelandet Qatar är alltså ingen slump, utan visar att bollen är rund och rullar dit de stora pengarna finns. Lukrativ går före lojal, speciellt bland spelets huvudrollsinnehavare – spelarna – som sällan stannar i en klubb om det finns mer pengar och triumfer att hämta någon annanstans. En fotbollens främlingslegion, enkom styrd av pengaprassel.
Så vad handlar känslor egentligen om? Vad återstår egentligen av fotbollens själ när mästerskap flyttas till oljenationen Qatar, ett land utan någon vidare tradition var sig inom fotboll eller demokrati? För enligt Utrikespolitiska institutet är Qatar ett land där emiren i praktiken bestämmer allt och där alla som väljs till det delvis folkvalda parlamentet måste ha anfäder som bott där sedan 1930. Bland dessa parlamentsledamöter finns det inga kvinnor.
Homosexualitet är förbjudet i landet och straffen mot homosexualitet hårda, så för alla dem som värnar om etnisk, sexuell och könsmässig mångfald, rättigheter och tolerans är landet ett enda stort mörker. Frågan är vilka demokratiska och logiska kullerbyttor och blindlekar som de internationella och nationella fotbollsförbunden ägnade sig åt då de valde och sedan accepterade att VM skulle hållas i just Qatar. Och inte saknas det andra rika, fotbollsintresserade nationer där mästerskapet skulle kunna hållas, om det nu vore kruxet.
Även att fotbolls-VM nu förläggs till november-december är en anomali. Om många hyllar fotbollens rötter i arbetarklassen, lär många av dessa arbetande människor ha det ytterst svårt att få ledigt och resa till mästerskapet nu. Och fotbollssnackets smörjmedel nummer ett – ölet – flödar nog inte så lätt i emiratet Qatar. Men kanske själva poängen är att vi ska sitta i tv-soffan, matas med redigerade bilder från arrangörslandet och översköljas av tv-reklam. Bollen är rund och rullar dit pengar och propaganda finns. Sport-washing. Och från året Peking-OS till Qatar-VM löper en odemokratisk röd tråd, har det sagts. Motargumentet brukar bli att dialog är demokratiseringens förutsättning, att med samtal påverkar man och med tystnad lämnar man missförhållanden som okommenterade och oförändrade. Tveksamt är dock om spelare och förbundsledningar tänker delta i demokratiska aktioner och diskussioner. Och kommer annonsörer och sponsorer verkligen vilja svärta ner sitt eget stora PR-event och varumärke med att protestera och ifrågasätta, detta på tvärs med all ekonomisk logik från Adam Smith och framåt? Bollen är rund och rullar dit reklamen och rikedomen finns.
Men är det inte bra att fotbollen får sprida lite glädje bland befolkningen i detta land? Frågan är hur denna fotbollsrelaterade glädje har varit fördelad i landet fram till nu. Ökänd är den tragiska situationen för landets många gästarbetare. Från 2010, året då Qatar utnämndes till värdland för fotbolls-VM, och fram till idag har hela 6500 gästarbetare dött.
Om herrarnas VM i Qatar visar fotbollens moderna, dubbelmoralistiska och demokratiskygga ansikte, kan dam-EM i England sägas stå för traditionen, kombinerat med en och annan ljusglimt. På senare år har de europeiska storligorna förbättrat villkoren för damfotboll, vilket har medfört att de engelska storklubbarna numera har damlag som får mer uppmärksamhet och feta kommersiella kontrakt. Med detta har en strid ström av kvinnliga fotbollsstjärnor lockats till England, en glädjande utveckling för alla dem som uppskattar mångfald i form av att olika spelare, kompetenser och pengar sprids till fler platser och parter än idag. Att svenska fotbollstjejer numera kan leva förhållandevis gott på sin fotbollskompetens i utlandet är bara att applådera.
Hemma i Sverige kan vi se fram emot en säsong där de regerande mästarna – både på dam- och herrsidan – hör hemma i Malmö. Så från falafel till fotboll är Malmö bäst, även om det svider att medge detta för 08:or och andra med alternativa geografiska hemhörigheter och favoritlag. För FC Rosengård och Malmö FF har sedan länge tagit täten i svensk fotboll, en dominans som tycks svår att bryta och just därför så lockande att utmana. No pain no gain, alltså. Eller för att travestera den gamle gode William från fotbollens heliga hemland England: ”Fotboll är av samma stoff som drömmar vävs av och vårt liv omfamnas av spännande matcher.”
info@opulens.se
