TV-SERIE. Christoffer Andersson har sett Marvel-tv-serien Loki som visas på Disney+. Det är en serie där en antihjälte har huvudrollen. Här följer en grundlig genomgång med ett par spoilervarningar.
Loki av Michael Waldron
i regi av Kate Herron
Disney+
Att hela Marvel-universumets determinism läggs på skälmgudens axlar var antagligen ett genidrag när syftet är att fördjupa en ond karaktär vars enda värde är att ge hjältarna anledning att utvecklas. I Michael Waldrons serie Loki (2021) får vi för första gången följa Loki som antihjälte. Serien tar språng efter händelserna i Avengers: Endgame (2019).
Det här blir kanske rörigt för den som är illa insatt i Marvels universum, men jag ska försöka förklara. Håll till godo.
(Spoilervarning!) För att reparera skadan Thanos åsamkade med evighetsstenarna i Avengers: Infinity war (2018) blev hjältarna tvungna att återvända i tiden och samla stenarna. I scenen som inleder Loki befinner vi oss därför mitt i detta företag, med Tony Starks Iron man och Scott Langs Ant-man i en tillbakablick i New York – händelserna omedelbart efter Avengers (2012) – för att få fatt i en portfölj innehållande Tessarakten. Som i sin tur innehåller en av evighetsstenarna.
Det går inte riktigt som Stark och Lang planerat. Loki får tag i Tessarakten och teleporterar sig därifrån. Därmed kickar seriens händelseförlopp igång: Loki orsakar ett sekvensbrott på den heliga tidslinjen, det vill säga den tidslinje där var och en går sin determinerade väg. (Lokis determinerade väg skildras i Thor [2011], Thor: The Dark World [2013], Thor: Ragnarök [2017], Avengers [2012] och Avengers: Infinity War [2018].)
Tidsvariansmyndigheten
Tidsvariansmyndigheten, TVA (mer om dem inom kort), måste därför radera honom ur tidslinjen: Lokis determinerade väg är var att föras till Asgård och fängslas. Han skulle inte ha någon roll att spela igen förrän i Thor: The Dark World (2013).
Det är alltså inte helt lätt att navigera sig fram i Marvels universum (inte så konstigt kanske, när de byggt på det sedan 1934). För att fatta helheten måste man fatta grejen med evighetsstenarna. Fattar man inte grejen med evighetsstenarna blir berättelserna i Marvels filmuniversum lösryckta. Å andra sidan: fattar man grejen lär man bli förvånad när Loki kommer till Tidsvariansmyndighetens högkvarter.
Tidsvariansmyndigheten är en mäktig myndighet. Kanske det mäktigaste i Marvels universum. Här duger nämligen evighetsstenarna inget till. Universums kraftfullaste sextett och bottentema i samtliga fyra Avengersfilmer – inte mäktigare än en flickas glaspärlor.
Kaos är inte granne med Gud
När Loki tillfångatagits av TVA räddas han snopet undan dödsstraff för sitt sekvensbrott av agent Mobius B. Mobius, spelad av Owen Wilson i samma skenbart oskuldsfulla OW-manér vi känner igen från komedierna, i ett försök att värva Loki till TVA som hjälp att fånga in en förrymd Variant.
Okej. En Variant är alltså en individ, en varelse. Och alla varianter har sina alldeles egna utstakade vägar på den heliga tidslinjen. Brott mot heliga tidslinjen betyder att TVA:s vaktlag måste rycka in, dra loss Varianten och nollställa tidslinjen därför att brott orsakar nexushändelser, det vill säga nya versioner av verkligheten som gör jobbet svårt för TVA.
Nollställs inte den heliga tidslinjen vid infångandet av en Variant gripen för sekvensbrott sprider sig nexushändelserna och skapar en okontrollerad väv av alternativa verkligheter.
Som om inte det vore nog: det finns flera universum. Parallella universum. Med egna heliga tidslinjer. Okontrollerade nexushändelser skapar förbindelser mellan parallella universum. Det blir kaos. Och den här typen är inte granne med Gud.
Determinism vs Existentialism
Loki sätter sig som väntat på tvären och han kunde inte bry sig mindre om TVA:s bekymmer. Men ett stort problem för honom är att magi är verkningslös på TVA. Precis som evighetsstenarnas krafter. Han blir med andra ord en vanlig människa.
Och det är vad som ger serien styrka: en unik inblick i Lokis karaktär som vi bara fått skymta tidigare. Och i frågornas epicentrum sjuder fängslande motsättningar mellan existentialism och determinism.
Den stora frågan serien besvarar är hur man som individ förhåller sig till skillnaden mellan existentialism och determinism. Man kan dryfta i århundraden (och så har gjorts, även före franska revolutionen. Titta bara på Pico della Mirandola!) huruvida frihet eller inskränkthet är för mänsklighetens bästa. Men det är på individnivå som motsättningen blir intressant, för att inte säga överhuvudtaget relevant.
Loki är skälmguden som förlorar gång på gång men vägrar ge sig därför att runt varje hörn finns en potentiellt ärorik uppgift. Sin ondskefulla läggning till trots är han existentialist ut i fingerspetsarna.
Vad händer när han får beskedet: att han är determinerad att alltid förlora? Att berättelsen aldrig handlade om honom, utan om hans fiender? Att han är antagonisten vars enda uppgift är att existera för hjältarnas utvecklings skull? (Spoilervarning igen!) Loki kommer möta flera versioner av sig själv. Tänk vad man skulle lära om sig själv i en sådan situation!
Anti-hjältetrenden
Filmatiseringar med antihjältar i fokus utlovar alltid karaktärsfördjupning och skaparen Michael Waldron och regissören Kate Herron gör ingen besviken. Trots att Tom Hiddlestons prestation stundtals är rentav banal. Fast det är svårt att avgöra om den uppfattningen kommer av min ovana att komma Loki så nära, eller om Hiddleston faktiskt inte får ut allt man kanske önskat av en skådespelare som gestaltat skälmguden i så många år.
Marvels Loki är den första filmatiseringen där en antagonist har huvudrollen. Blir det en fortsättning på Marvels antihjälteskildringar, DC-trenden som började med Christopher Nolans Batman-trilogi (2005, 2008, 2012), fortsatte med The Joker (2019) och Suicide Squad-filmerna (2016, 2021) och nådde sin kulmen med Josh Brolins gestaltning av Thanos i Infinty War och Endgame? Det är tydligt att Marvel bestämt sig för att haka på trenden.
info@opulens.se
