Littestraden: “Konditionalisgröt till frukost”

NOVELL: Idag har vi glädjen att presentera en novell av Ulla Margareta Ryman. Texten är en kärleksförklaring till Ravels musik.

Ulla Margareta Ryman är kontrabasist vid Kungliga Filharmonikerna i Stockholms Konserthus. Vid sidan av musikeryrket studerar hon på magisterprogrammet i Praktisk Kunskap vid Södertörns Högskola och går på Skrivpedagogen vid Skurups folkhögskola. Hon drivs i sitt skrivande av att undersöka lyssnandet. Ryman är tidigare publicerad i tidskriften Divan.

Nu har vi glädjen att få ta del av Rymans novell Konditionalisgröt till frukost som är en kärleksförklaring till Maurice Ravels musik. Hon beskriver den som “en sinnlig hyllning till orden, tingen och musiken, ett försök att gestalta svårigheten med att få en flageolett att klinga” men vill samtidigt att läsaren ska få tolka och känna själv.

CAROLINA THELIN

Konditionalisgröt till frukost

Bokstäverna i mejlet letar sig igenom telefonens vaga sken och blandar sig med det mjuka morgonljuset. En steril saklighet träffar känslan av att solstrålarna har någonting viktigare att berätta. Luddiga fragment av förhoppningar, en längtan till ett möte mellan en frånvarande sol och ett ting som via mineralernas våld funnit sin plats på detta uppländska frukostbord. En mer korrekt term vore avlastningsbord, arbetsbord, eller en osynlig möbel som knappt längre märks för alla föremål som ockuperar dess mörkt lackerade yta. De blir fler och fler, maten intas numera stående vid köksbänken. Det är enklast så. Närmast telefonen tar en bilnyckel, en kopp kallt kaffe, ett verb och en oöppnad förpackning tandborstar upp plats i världen utan att för ett ögonblick reflektera över sitt existensberättigande eller hur de inordnar sig i någon slags förståelse för struktur.Knäckebrödssmulorna brer ut sig över gratistidningarna, noterna på Maurice Ravels pianotrio skymtar under hushållspappersrullen, två lite för gamla äpplen ber om att inte bli bortglömda i sin grönskimrande skål. Genom fönsterbågarna i slitet trä skymtar en röd bod nere i backen. Den byggdes en gång i tiden för cyklar, redskap, gräsklippare och andra oumbärliga objekt som livet på landet envist insisterar på.

Redskapsboden hade kunnat tillverkas för människor också, planer fanns på en gäststuga med värme i. En våningssäng i ena hörnet med virkade överkast, ett litet bord vid fönstret för gästerna att sitta och fila på sina oskrivna brev, eller bara betrakta de många olika nyanser av grönt granen utanför fönstret bjuder på under de magiska morgontimmarna. En vattenkokare och en pressokanna, en liten bokhylla med Fogelströms stockholmsskildring, ett par rosa fårskinnstofflor. Några yllefiltar, extra tröjor i garderoben, storpack toapapper. En möjlighet att skapa ett flöde av människor, ett identitetsbyggande av den generösa trevliga personen innehavande gäststuga på landet.

Varsågod och kom ut och hälsa på, javisst kom bara, precis som du är, vi behöver inte umgås hela tiden, du kan sitta och jobba i stugan. Jamen vad trevligt, luncha ihop, toppen, jag lagar den där linsgrytan. En promenad i skogen tillsammans så fantastiskt. En tyst samvaro på trappen i skymningen. Ett gemensamt betraktande av de olika nyanserna av grönt.

Av olika anledningar blev det inte på det sättet. Den höga tunna granen står ensam bredvid gäststugan och betraktar förhoppningarna med misstänksamhet. Den letar sig uppåt som om den vill visa att minsann, tro inte att husplanerna är det viktigaste hur otroligt välförankrade de än är i berggrunden. Dess grenar undrar vad människans grammatik egentligen kan tillföra det vertikala grävandet ner i jorden. Barrens stillhet frågar varför definitionen av tiden som en rörelse från en tidpunkt till en annan har någonting mer med levandet att göra än ett rötternas samspel.

De skrynkliga näsdukarna letar sig upp på Ravel-noten, den har kaffefläckar i hörnen, den gråsvarta notskriften är ännu ej drabbad. Kompositörens enträgna försök att kommunicera en klangvärld bortom att-göra-listan, intentionen är att överrösta bokstävernas vilja att bli lästa. En tydlig förståelse av vikten att sätta igång arbetet då det hemlighetsfulla i musiken måste få ett tydligare uttryck. Konsert om några veckor alltså. Då går det inte an att sitta och drömma alltför länge till.

Fotot som följer med i mejlet visar en smal, ung människa med ett inbjudande leende. En cellist som blivit sjuk och hör av sig i desperation, det redan tryckta konsertprogrammet med det eleganta artistfotot bifogas jobberbjudandet. Det långa ljusa håret letar sig ned i eleganta lockar över de nakna axlarna. En vilja att nå ut; se här, om du går på denna konsert får du uppleva ett sant existentiellt samtal med dig själv. Du kommer att möta celloklangen i sitt innerligaste uttryck, du erbjuds att lyssna till just din själs smärta. Stjärncellisten transporterar dig ut ur din grå vardag in i ett universum av klangfärger. En inbjudan att färdas i rosa gummistövlar och vingar av sammet ut ur konditionalisgröten av förhoppningar.

Jaha. När det krisar passar det med ett insmickrande mail. Men en spelning skulle absolut lysa upp den klibbiga hemmatillvaron, denna tid på landet som aldrig vill ta slut. Vilken befrielse att få slippa ännu en dag i det oändliga havet av sekunder, minuter och timmar där kravet att vara kreativ och nyskapande och ta tillvara på tiden förvandlas till en minestronesoppa som kokt för länge redan på förmiddagen, där makaronernas mjukhet tynger ner soppan och förvandlar den till en konturlös sörja som helst vill bli lämnad oäten i kylskåpet. En möjlighet att få komma ut ur hemmet. Sitta på en scen igen och spela för en människa. Få finnas till som musiker. Ett mellanrum mellan ton och hörselgång, en vibration i ett rum, ett möte.

Hur ska det gå? Sista gången var för kanske ett halvår sen. Cellon står ouppackad i sitt fodral sedan en obestämd tidpunkt. Live-streamade hemmakonserter hade säkert varit en jättebra idé i den här frånvaron av jobb. Lite musik av Maurice Ravel som smeker hörselgångarna med sina silkeslena buljonger, värmer upp stelfrusna stigar och kanske skulle kunna skapa en känsla av trygghet. Om inte trygghet så eventuellt samhörighet, iallafall en något utökad förståelse för att ensamheten är inte bara din. Ovissheten i hur det kommer att bli kan få möta de sköra klangerna. De kräver en enorm stabilitet i handen, instrumenttekniken arbetar i motsatt riktning mot uttrycket. Kroppens arbete är en spegelvändning av den konstnärliga intentionen att få fly ut ur sig sig själv.

Ravelnoten ser i för sig lite spännande ut, åtta toner per takt som letar sig fram, vidare, ut ur en idé om rytmen. De små svarta prickarna vill resa sig upp och vara med och leka, de pockar på uppmärksamheten, de vill inte stanna i ett papper på ett ostadigt köksbord, de får inte förbli i sin tvångströja av oförlösta drömmar, av musik som inte blev.

Kom! Dansa med mig. Den diagonala figuren, naturflageolettens visuella förverkligande som vit fyrkant i ett notsystem, en öppenhet inuti sig själv som vill leta sig ur sin egen tvådimensionalitet. Flageoletten, strängens alldeles egna transparenta ackord, en tons tillblivande när fingrets hårda arbete ej längre behövs utan handen kan få vila lätt på strängen. En fransk önskan om att inte behöva frysa ihjäl, ett begär efter att vibrera tillsammans och ta kropp i världen. Den svarta pricken reser sig upp och kräver uppmärksamhet, förväntar sig ett förverkligande.

Kom! Lek med mig. Den ospelade tonen vägrar befinna sig i ett oförlöst tillstånd av hopp, den accepterar inte verklighetens binära modell av att ha hittat hem eller ej. Den vinkar till granen, bjuder in dennes grammatiska modell till hemmet, en lodrät förståelse av att rotlösheten inte är mindre sann än förankrandet i det konkreta.

Kom! Lyssna med mig. Osynket med världen är grammatiskt, språket som skulle kunna uttrycka erfarenheten stod inte till buds. Ravels synkop legitimerar utanförskapet, den känner sig manad att skapa en vibration i rummet. Titta här, väggarna mellan hemmet och granen är en chimär. Flageoletten, strängens alldeles egna skira uttryck, är den hemliga dörren mellan plattformarna. Den går att öppna bara du lättar lite på trycket, fingret stannar på sin geografiska plats på strängen medan handens förhållningssätt ändras en aning. En knäckebrödssmula av lätthet. Och utan att något yttre egentligen har förändrats finns plötsligt ett drömmarnas språk, en annan oktav.