TRONS KRAV. Melker Garay om att låta mysterier förbli mysterier.
Att försöka filosofera kring teologiska spörsmål förutsätter att språket eller rättare sagt orden – som utgör kärnan i allt tänkande – måste vara strikt definierade så att inga oönskade oklarheter uppstår. Utan väldefinierade ord blir det omöjligt att tänka klart, och den som inte förmår att tänka klart kan omöjligen filosofera på ett meningsfullt sätt.
En ung teolog – som till äventyrs försöker närma sig trons fundament – kommer för eller senare inse att han inte nödvändigtvis behöver oroa sig för kravet om ordens kristallklara stringens. Tvärtom kommer han att förstå vikten av oklarhet, det vill säga upptäcka vilka oanade och därtill fantasirika möjligheter det ger upphov till. Någonstans i hans analys kommer han att begripa att centrala ord i all teologi är allt annat än klara. Vilket förmodligen ger upphov till en viss oro hos den unge teologen men när väl denna oro har lagt sig kommer vår religiöst sinnade vän att kunna kasta sig ut på 70 000 famnars djup utan att känna minsta ångest för att orden som bär upp hans tro är grumliga.
Så i sina försök att definiera ordet Gud kommer denne mycket riktigt att ge upp. Inte bara för att ordet Gud är svårt att definiera utan även för att de begrepp som man använder sig av i definition i sin tur skapar problem. Om man exempelvis hävdar att Gud är God och Allsmäktig så inställer sig frågan vad man menar med God och Allsmäktig. Problemet sväller en aning om man före adjektiven vågar sig på att använda sig av begreppet Fullkomligt. Detta har som bekant blivit belyst i det berömda Teodicéproblemet.
Man skulle kunna påstå att vår unge teolog på sätt och vis är predestinerad att resignera inför troskravet att göra sig av med alla föreställningar om ordens stringens och klarhet. Det vill säga, han kommer med lättnad omfamna kyrkofadern Tertullianus ord Credo Quia Absurdum – jag tror emedan det är orimligt. Och det kan han gott göra, speciellt när han kommer till insikt om att hans tro vilar på ett antal mysterier som bör förbli mysterier så länge de skänker en frid och ger en kraft att vilja sina medmänniskor gott. Och icke att förglömma, mildra – för att tala med Hjalmar Söderberg – ens själs obotliga ensamhet.