PROSA. Klas Östergren ger med skärpa, energi och kvickhet en god bild av framför allt kungens svårigheter, skriver Bo Bjelvehammar, som läst Två pistoler av Klas Östergren.
Två pistoler av Klas Östergren
Bokförlaget Polaris
Klas Östergren rör sig med lätthet i Gustav III:s tid, ett kungligt envälde, som sår både misstänksamhet, oro och osäkerhet, handlingar dikteras av godtycklighet och rådande dagsform. För att nå framgångar gäller det att behaga kungen och utföra de tjänster, som han önskar.
Gustav III:s regeringstid är en av de mest omvälvande i Sveriges historia, det visar sig på flera områden och ur hans tid följs en tid av oro.
I denna historiska roman levandegör Klas Östergren med esprit, ett stycke svensk historia, i centrum står kungen, drottningen Sofia Magdalena och hovstallmästare Adolf Fredrik Munck.
Adolf Fredrik Munck var en svensk greve med finska rötter, han kom till hovet som page och avancerade till hovstallmästare. Han var behjälplig med det mesta och gjorde de rätta sakerna och han sa de rätta orden. Det finns i Klas Östergrens formuleringar flera referenser till 1700–talet. Detta är en berättelse ur Muncks perspektiv.
Berättelsen börjar 1831, Muncks sista levnadsår. Vi är i ett härjat Europa, en svår koleraepidemi sprider sig och Munck med sin betjänt Ytterberg har bestämt sig för att stanna inomhus i Massa i Toscana, nära Pisa och nära marmorbrotten i Carrara.
Munck har varit utomlands i fyrtio år. Efter mordet på kungen på maskeradbalen, blev Adolf Fredrik Munck landsförvisad av hertig Karl. Den direkta orsaken var falskmynteri, han tryckte alltså upp falska sedlar.
Munck kände sig aldrig trygg, han hyste två pistoler i pottskåpet, för att försvara sig vid angrepp. Han var ofta rädd och misstänksam, det fanns ju bara Ytterberg att lita på.
Det är en god gestaltning av en karaktär, i ensamhet, som under åldrandets resa blir både utsatt och utblottad. Han begravs på en kyrkogård för fattiga, som inte kan betala för sig.
Under vistelsen berättar Munck om sitt liv i kungens tjänst; om de gyllene dagar med rika pengagåvor från drottningen och om alla titlar, som kungen ger honom som friherre, överstelöjtnant och ståthållare. Han blir rikligt belönad för sina tjänster och han har under perioder ett stort inflytande i kungahuset.
Nu finns det en episod som dominerar berättandet, det är när “Muncken” hjälper den tafatte kungen, när ett barn ska bli till. Munck berättar mera rakt på sak … ”jag hjälpte till att hitta hålet och var fysiskt behjälplig vid akten.” Så talar Munck.
Rykten sprids att det är “Muncken”, som är den verkliga fadern och det förgiftar allas tillvaro, men det ger Munck stora framgångar, eftersom han lever gott, belönas med ordnar och höga titlar, till och med blir landshövding. Men allt faller samman vid kungens död.
Klas Östergren ger med skärpa, energi och kvickhet en god bild av framför allt kungens svårigheter, inte bara när det gäller att avla barn, utan även när det gäller att hålla uppkomlingar och lycksökare på avstånd. Ett centralt motiv i boken är kungens känslighet och skiftande sinnesstämningar.
bo.bjelvehammar@opulens.se
