BIOLOGI. “Förutom att vara en bok om att förlora allt är När reglerna slutat gälla också en bok om den biologiska överenskommelse som feminismen inte lyckats lösa: Att den kvinnliga reproduktionsapparaten har ett slutdatum till skillnad från den manliga”, skriver Helena Lie Ariel Levys memoar.
När reglerna slutat gälla av Ariel Levy
Översättning: Anna Lindberg
Natur och Kultur (2017)
Sorg är en annan värld. I likhet med begärets värld är det en värld där förnuftet inte fungerar.
(Ur När reglerna slutat gälla)
Att ena dagen ha allt och nästa dag sopa upp skärvorna av det. Så skulle man i korthet kunna beskriva Ariel Levys memoarbok När reglerna slutat gälla, imponerande översatt av Anna Lindberg. Men det är ofantligt mycket mer där till. Levys memoarbok kan vara höstens mest omtalade boksläpp, eller är det jag som rör mig i för snäva kretsar, men oavsett vilket läste jag När reglerna slutat gälla i ett andetag, som narkotiskt. Levys hypersensibla berättelse om att förlora ett barn och vad sorg gör med en människa är nämligen en särskild stig att beträda. Första halvan är upptakten, andra halvan är efteråtet: Ariel Levy är runt trettiofem och bor på Long Island i ett hus med hustrun Lucy. Hon jobbar för The New Yorker, är feminist, författare och har ett spännande, intellektuellt och intressant liv i en tillvaro där förlorade saker alltid kan ersättas.
Ariel har styrt sitt liv precis dit hon vill, hon är fri och njuter allt som feminismen möjliggjort för hennes generation. Sedan barnsben har hon fått höra att hon är för intensiv, vill för mycket, är för mycket, men tror sig ha kapslat in denna (mot yttervärlden inbillat hotfulla) kraft i ett liv som ska hålla för trycket. Så börjar hon träffa en gammal älskare igen och när det uppdagas tar det hus i helvete. Lucy förlåter henne dock, och de bestämmer sig för att bilda familj. Med en rik gaykompis som donator blir Ariel via inseminering gravid. Allt är gott. När hon så är i femte månaden tar hon på sig att göra ett reportage i Mongoliet och där händer det som blir efteråt.
Han var genomskinlig och rosa och otroligt liten, men han var fulländad. Hans ljuvliga läppar öppnades och stängdes, öppnades och stängdes, svalde den nya världen. Jag satt där i en stund vars längd jag inte kan avgöra, vördnadsfull, trollbunden. Varje finger, varje tånagel, den gyllene skuggan av hans antydda ögonbryn, elegansen i hans skuldror – alltihop var mirakulöst, häpnadsväckande. Jag höll upp honom mot mitt ansikte; hans huvud och axlar fyllde min hand, hans ben dinglade nästan ner till armbågen. Jag försökte komma på något moderligt jag kunde göra för att förmedla att jag var hans mamma och att jag hade situationen helt under kontroll. Jag kysste hans panna och hans hud kändes som en silkeslen grodas mot min mun.
Ariel föder sin prematura son ensam i badrummet på ett kallt hotellrum i Ulan Bator. Han dör i hennes händer och världen går sönder för alltid. När hon kommer hem till New York är hon innesluten i bultande skoningslös sorg, en plats där ingen logik finns och alla regler tycks ha upphört. Hon är så ledsen att hon knappt kan andas, men Lucy klarar inte trycket och är dessutom inne i ett tungt alkoholmissbruk. De går skilda vägar efter två veckor. Alla dessa partier är så otroligt sorgliga och så otroligt vackert tecknade att jag läser dem flera gånger. På något vis lyckas Levy göra detta monstrum till levande och relevant litteratur, hon bjuder in läsaren att se, betrakta, känna på hennes sorg, alla egoistiska delar av den, hur den ligger där gapande och förblödande. Som för att säga: Titta, det här hände mig. Men om vi tittar på det tillsammans kanske det blir mindre hotfullt.
Förutom att vara en bok om att förlora allt är När reglerna slutat gälla också en bok om den biologiska överenskommelse som feminismen inte lyckats lösa: Att den kvinnliga reproduktionsapparaten har ett slutdatum till skillnad från den manliga. Om man nu inte är osedvanligt rik och kan frysa ner sina ägg, vilket är en mycket kostsam affär som ingen i mina kretsar skulle ha råd med. (Nu vill inte alla människor ha barn, men väldigt många vill).
Levy skriver ur det vita, privilegierade klassperspektivet, och den positionen är hon väl medveten om. Att vilja ha allt och räkna med att få det oavsett vad tillhör denna grupps idé om sig själv (en grupp i vilken jag själv ingår), men det är också en position Levy här raljerar kring och granskar. Frågan om hon krävde livet på för mycket och därför straffades söker henne. Som om ett så glupande begär förr eller senare måste möta förödelse. Samtidigt: … de tio eller tjugo minuter jag var någons mamma var svart magi. Det finns ingenting som jag skulle byta bort dem mot. Det finns ingen plats jag hellre skulle ha sett.
Ariel Levy debuterade 2005 med boken Female Chauvinist Pigs, en kritik av amerikansk kultur i vilken kvinnor sexualiseras, objektifieras och drivs till att objektifiera sig själva. 2014 publicerade hon essän Thanksgiving in Mongolia som var upprinnelsen till den här boken. Jag älskar henne för det.