Helgporträttet: “Jag kände att jag måste berätta”

KOLLEKTIV TRAGEDI. Den spanska författaren Clara Usóns hyllade roman om Ana Mladics fascinerande livshistoria släpps nu på svenska på Ekström & Garay. Under ett Sverigebesök träffar hon Opulens för att berätta varför hon inte kunde släppa historien om en ung kvinnas tragiska öde.

Skulle du vilja börja med att berätta om din bok Ana, som nyligen blev översatt och gavs ut på svenska på Ekström & Garay.

– Jag är väldigt glad över att den har blivit översatt till svenska, vilket Ekström & Garay, och framför allt min översättare Marika Geri, har gjort möjligt.

– För många år sedan läste jag en artikel i tidningen om en ung tjej, 34 år gammal, som tog livet av sig. Hon var en vacker, populär och charmig ung kvinna som var på väg att ta läkarexamen. Ana var väldigt älskad av sina föräldrar, speciellt av sin pappa, men sköt sig själv med ett väldigt speciellt vapen. Det var en Zastava från Jugoslavien som hennes far hade tilldelats vid Militärskolan där han tog examen på 60-talet. Han hade flera andra vapen men hon valde just den här, vilket gjorde pappan väldigt upprörd. Han kunde aldrig acceptera att hans dotter begick självmord eller att hon använde vapnet som betydde så mycket för honom. Även om det var en polisutredning som klargjorde att hon hade gjort det så sa han att hon hade blivit mördad. Men det här var Anas budskap, hon dödade sig själv på grund av sin far.

– Pappan, Ratko Mladic, var krigsförbrytare och har dömts för folkmord och brott mot mänskligheten. Men nationellt var han en hjälte och var väldigt omtyckt i de nationalistiska serbiska kretsarna. I mars samma år som Ana begick självmord åkte hon till Moskva med sina kollegor och när hon kom tillbaka var hon förändrad, tillbakadragen, deprimerad och okoncentrerad, men vägrade berätta för sin familj vad som pågick. Enligt artikeln hade någonting förändrat Anas syn på Ratko Mladic, hon såg den mörkare sidan av honom och kunde inte leva med det hon fick se.

Hur kom du på att du skulle skriva en roman om Anas öde?

– Det överraskade andra att en spansk författare valde att skriva om Bosnienkriget. Min avsikt var aldrig att skriva om kriget, som jag egentligen vet väldigt lite om, det var den personliga tragedin och Ana Mladics liv som intresserade mig. Som författare är det inte de stora ämnena som lockar mig, utan människorna. Speciellt konflikterna och det motsägelsefulla i en persons karaktär.

– Jag tyckte att Anas berättelse var så stark, en tragedi, men väldigt komplicerad. Kriget började 1991 i Slovenien, därefter i Kroatien och 1992 startade Bosnienkriget. Alltmedan vi firade Olympiska spelen i mitt land, två timmar därifrån med flygplan. Efter att Bosniska kriget slutade 1995 fortsatte ett annat krig. Jag kan inte skriva om detta, tänkte jag, det måste någon som kommer därifrån göra. Istället skrev jag en annan roman om saker jag visste något om, men när den var klar hade jag fortfarande berättelsen om Ana i huvudet. Jag kände att jag måste berätta den och bestämde mig för att skriva en novell om familjetragedin. Men tre månader blev tre år. Jag läste allt som fanns att läsa, reste till Serbien, Bosnien och Kroatien och var i kontakt med människor som hade levt under kriget och som fortfarande bodde där.

– Det fanns många journalister i Sarajevo som kände sig upprörda över att Europa behandlade kriget som något som inte rörde oss utan som en nationalistisk katastrof. Journalister från England, Italien, Tyskland, Spanien, Frankrike och Portugal ville rapportera om det som hände, om alla människor som dödades i massaker. Det finns många dokument om kriget, men det tog mig ett år att se Anas ansikte i ett bosniskt tv-program. I videon ser man Ratko Mladic, hans fru och en vacker ung kvinna som sitter utanför ett hus och skrattar. Där blir skärmen svart och nästa bild är på en begravning. Kameran zoomar in på kistan med ett foto på och du kan inte förstå att det är samma unga tjej som skrattade på skärmen för en sekund sedan. Jag ville veta vad som hände de här månaderna mellan skrattet och bilden över kistan.

Varför kändes hennes berättelse viktig att skriva om?

– Det var viktigt för mig att förstå. Inte bara den personliga familjetragedin utan också den kollektiva och jag ville berätta om båda. Ibland vet du inte varför, men som författare kan jag känna en längtan efter att berätta en viss historia. Så det är en del av min egen nyfikenhet och mitt behov av att veta vad hände. Jag är besatt av just självmord, en karaktär begår självmord i alla mina böcker. Om det inte finns med så är en roman av mig inte fullständig. För mig är det främmande, jag förstår självmord men när unga människor mördar sig själva, det är oacceptabelt. Hur kan du vägra livet innan det ens har startat? Det är vad som verkligen smärtar mig. I den här boken försöker jag nå ut till Ana och fråga henne, varför? Du var ju så ung.

Har det framkommit hur resten av Anas familj tog hennes död, sa de också att hon blev mördad?

– De lyssnade nog på mannen i familjen. Folket i Bosnien trodde att Ratko Mladic var en oskyldig man som aldrig skulle dömas. Han var en stor hjälte och masskerna han utsatt människor förnekades. Jag tror att familjen måste ha vetat att hon tog livet av sig, och även anledningarna till det, men de skulle aldrig säga det offentligt och det måste man respektera. För mig är han en hemsk man, för dem är han en pappa och en make.

Du var den första kvinnan på 40 år att vinna Spaniens nationella kritikerpris för den här boken.

– Ja, det är synd för det finns väldigt, väldigt bra kvinnliga författare i Spanien. Landet har alltid dominerats av män, även om det börjar ändras nu, så jag kunde inte tro att det var sant, det här priset är ju för män! De sa att de inte hade valt mig på grund av att jag är kvinna och jag svarade att jag vet, de valde mig för att jag inspireras av att vara kvinna. Sedan dess har två kvinnor till fått priset, så istället för att vänta ett helt århundrade väntar de bara några år. Men det är inte acceptabelt, vi måste prisa kvinnor.

Du studerade juridik och jobbade som jurist i arton år, hur såg steget ut till att bli författare på heltid?

– Jag har alltid varit intresserad av litteratur och läsning är en väldigt stor del av mitt liv. Läsningen är en lika stor del av min upplevelse som det jag är med om i verkliga livet. Så jag ville alltid bli författare men trodde inte att det skulle gå att leva på det, därför studerade jag juridik och fick en bra lön. Men jag hade ändå känslan av att jag inte gjorde vad jag ville så jag började skriva på fritiden, men blev mer och mer olycklig.

– Jag jämför det med ett äktenskap. Du gifter dig med någon som har det gott ställt och kommer att kunna ge dig trygghet, men samtidigt är det rätt tråkigt. Sedan kommer den här yngre killen som inte har en enda krona men som du känner stor dragning till och du kastar dig in i ett äventyr. Det är precis det jag gjorde. Jag har passion för skrivandet, men jag kände aldrig passion över juridiken. Och du lever bara en gång.

Är det något särskilt du strävar efter i ditt författarskap?

– Jag tycker inte att en roman behöver ha några budskap, men en sak som jag själv har lärt mig av att läsa är att alla människor är lika. Ingen är ensam.

– Min enda ambition är att skriva så bra jag kan och att fånga läsarens uppmärksamhet. I berättelsen Tusen och en natt måste en kvinna sitta och behålla Kung Shahriars uppmärksamhet med historier varje natt så att han inte dödar henne. När historien nästa är slut börjar hon på något nytt och eftersom han vill veta hur , det sluttar så fortsätter hon att leva. Alla läsare är Shahriar för mig. Min huvudsakliga uppgift är att hålla deras intresse uppe så att de inte stänger min bok.

Ana har redan blivit översatt till flera olika språk. Hur känns det att få ditt verk översatt?

– Det är en gåva. Men det är inte bara min bok, det är min översättares också. Samma bok blir annorlunda på varje språk.

Hur lätt är det att släppa kontrollen över hur berättelsen kan komma att ändras på det nya språket?

– Det handlar om tillit och i det här fallet så vet jag att Marika Gedin är en fantastisk översättare. Du har kontroll över din bok medan du skriver den, men i samma stund du ger den till förlaget så förlorar du kontrollen. Du måste låta boken leva sitt eget liv.

Du har nyligen deltagit på Stockholms Litteraturmässa, vad kommer du mer att göra under ditt besök i Sverige?

– Mitt schema har varit ganska fullt sedan jag kom hit. Jag har besökt en fantastisk park på en ö som tillhör kungen och ett vackert palats som tillhörde en prins, med en utställning av väldigt intressant kvinnliga skandinaviska konstnärer från år 1900. Idag kanske jag går till ett annat museum. Stockholm är en väldigt vacker stad, jag kommer absolut tillbaka.