ÄLDREOMSORGEN. Jag är inte död, jag är bara gammal är Ylva Floremans personliga och politiska essä om förhållandena i äldrevården. Med boken, som utkommer den 26 januari på Verbal Förlag, vill hon vara en röst för de äldre.
I sin essä Jag är inte död, jag är bara gammal reflekterar skribenten och filmaren Ylva Floreman över bristerna i äldreomsorgen. När hennes föräldrar en dag inte längre kan ta hand om sig själva ställs Floreman inför frågor om vad det egentligen innebär att åldras i Sverige.
– Det handlar om att vara människa, om rätten till sitt liv och sitt människovärde, säger Floreman.
Essän kretsar kring detaljerna, hur någonting känns eller smakar, individuella upplevelser som var person vet bäst för sig själva. Om vikten av självbestämmande och att bli hörd i sitt eget hem, även om kroppen är i beroende av hjälp.
– Som gammal handlar det inte bara om att överleva utan om att få känna sig trygg och hörd. Men det är så mycket som gör ont på den gamles hud och när jag hade upplevt mina föräldrars utsatta läge i nästan ett decennium. Det här måste komma ut, diskuteras och ses ur annat perspektiv än pengar, säger hon.
I och med att de flesta av oss vill bo hemma så länge vi kan, menar Floreman att hemtjänsten är en fantastisk möjlighet. Men på grund av vårdpersonalens hopplösa arbetsförhållanden, tidsbrist, dåliga löner och låg status, upplever hon att hennes föräldrar var utsatta för ett alltför stort lidande. De kände sig utsatta av samhället, som inte verkade förstå att de hade flera aktiva år kvar att leva.
– De äldre har blivit samhällets sopor, något som vi tror är förbrukat och inte återvinningsbart, säger Floreman.
En stor del anser hon beror på stress och för att minska den behövs bland annat mer personal och utbildade chefer. Det är inte längre frågan om individens stresstålighet utan om ett stress-sjukt samhälle, säger hon.
– Jag tror att man måste arbeta fram en ideologi som är på de äldres villkor och inte systemets, om man verkligen gjorde det skulle man spara en massa pengar. Forskare har sagt att det är mycket dyrare att vanvårda än att värna om människor.
Floreman hoppas att den som läser Jag är inte död, jag är bara gammal, ska kunna relatera till sig själv och hur det rent fysiskt skulle kännas att själv vara den äldre människan i beroendeställning. Annars, menar hon, blir det lätt någonting som pågår långt bort och inte berör en själv.
Med sin essä uppmanar Floreman andra anhöriga att stå på sig och att anmäla bristfälliga förhållanden. Hon hoppas på att nå ut till så många som möjligt, men allra helst till berörda beslutsfattare och de som utbildar personal.
– Man pratar om pengar, om privat kontra kommunalt, om organisation, men man måste ju höra den som är utsatt och jag vill vara en röst för de gamla, avslutar hon.
elin.stadenberg@opulens.se
