NOVELL. Valle Wigers skildrar en inte helt oproblematisk tågresa. Något vi nog är många som kan relatera till. Men det finns också en annan existentiell och mellanmänsklig dimension i hans text.
Valle Wigers bor i Göteborg och är verksam som författare, skribent och översättare från tyska. I skrivande stund arbetar han på en spänningsroman med sin vän Peo och översättningen av två barnböcker. Den utlovade ersättningen för kaoset med vagnen som lämnades kvar på den tyska landsbygden samtidigt som gryningen sakta besegrade natten har ännu inte kommit, meddelar han.
Texten han skrivit är en novell med vissa drag av prosalyrik. Den skildrar en besvärlig resa men handlar också om relationer.
CLEMENS ALTGÅRD
Första natten i advent (och vi fortsätter färdas)
Anonymt omdöme på Trustpilot 5 december 2021:
Det här var det värsta jag varit med om. Vi skulle åkt från Berlin direkt till Stockholm, men på vägen blev allt bara sämre och sämre. Och det var illa redan från början, när mat, sängar, toaletter, AC och ventilation inte fungerar, så är det inte en trevlig upplevelse. Mitt i natten var man tvungna att ta bort en vagn och alla på denna vagn var då tvungna att tränga sig in i andras kupéer. Det var även broarbete just denna dag så bytte till buss i Köpenhamn. Skulle varit framme kl. 11:15, men kom i stället fram 20:00. Allt detta för ett dyrare pris än en flygbiljett.
Utropet kommer 04:30
rafsa, krafsa, väcka, få en sömndrucken överblick
05:15 kopplas vagn 219 bort
någonstans i Tyskland
första natten i advent
Jag konkurrerar med radhuset och den nyligen införskaffade cocker spanieln Stella så bara vardagen är ett tufft slag att vinna. Nu detta. Mina tår håller på att förfrysa, men jag måste vara stark, överdrivet positiv, svälja tårar och utstråla att allt ordnar sig.
En familj väntar på oss, fyra av sex bäddar är upptagna, vi tvingas klättra högst upp.
Pappa?
Ja.
Jag kan inte sova.
Snälla, snälla, snälla, klockan är 05:30 och det är så många timmar kvar tills vi är framme.
Okej.
Kommer du med ut?
Jag klättrar över till dig,
din varma kropp som plötsligt blivit så stor
likt en spindel breder den ut sig
jag önskar att den minimala britsen
vore ännu smalare
översköljs av din värme
ritar mönster på dina skulderblad
berättar vilda fotbollsberättelser
allt för att göra dig trygg, min älskling
Kan du inte försöka sova lite?
Det går inte. Jag måste kissa också.
Okej.
Jag viskar att det var så här din pappa reste till Berlin i sin ungdom, när han bodde där och bara kom hem till sommar och jul, när ingen pratade klimatförändringar, men det var alldeles för dyrt att flyga. Berätta mer, viskar du. Men sedan går vi ut, pappa.
- En röd liggvagn med gul inskrift: Mitropa. Han letade sig fram till liggkupén. Den var halvfull och ogästvänlig, allt golvutrymme skoningslöst utnyttjat. Han klättrade och lade sig till rätta, tänkte att det skulle kännas som att forslas i en trång, skakande kista med stängt lock. Männen som befolkade de andra britsarna nickade trötta hälsningar. Han skulle till Berlin igen och undrade vilken plats i livet som var avsedd för honom och önskade att en rå kyla skulle dra in genom fönstret.
Mannen längst ner
harklar sig demonstrativt
vill inte förföras av sagan
det är bara att lämna kupén
05:48. Vi tassar runt i gångarna på tåget och jag fryser galet om fötterna, men vi måste göra det här, slå ihjäl tre timmar på ett tåg där ingenting händer, där enda tecken på liv är konduktören som springer fram och tillbaka och försöker rädda det hela från att, ja, skena. Du försöker hålla mig på gott humör, helvete vad tapper du är, mitt hjärta.
Var glad, pappa. Snart är vi hemma, pappa.
Jag vet att du saknar allt, på den västtyska provinsens räls.
Hunden. Mamma. Närheten till skolan jag inte kan ge dig.
Men du vill så gärna att jag ska vara glad, min sorgsenhet skrämmer dig.
Vi stångar oss fram i natten. Skadeskjuten med en vagn för lite haltar vi in i Danmark. Släpar vårt bagage till ersättningsbussarna, som väntar utanför Köpenhamn.
Vi kommer nog inte glömma det här, säger jag.
Nej, säger du.
Och visst hade vi det ganska bra i Berlin?
Snälla nicka. Du nickar, säger:
Men det ska bli väldigt skönt att komma hem.
Jo.
Sista sträckan tar oss till Göteborg. Åtta timmar sena glider vi in, efter att ha tillbringat nästan ett dygn på rälsen. Högtalarens utrop, vi ruskar liv i våra kroppar, samlar ihop semesterns pinaler och sedan
din mammas silhuett på perrongen
jag sväljer
för allt som inte blev
för att varje gång jag tänker
snart får jag träffa mitt barn igen
så känner jag mig levande
det är all tid däremellan
som är svår
för i frånvaron är du mer närvarande
än någonsin
nu.
info@opulens.se
