BLACK. “Varför kallar man en konsumtionsspäckad dag för ‘svart’? Att shoppa ska ju vara fest och fröjd, tjo och tjim. Dessutom är julen vit både i sången och i själen.” Erik Cardelús berättar om hur det kommer sig att färgen svart snotts från deppgänget till peppgänget.
Nyss var det Black Friday, den svengelska shoppinghögtiden som banar väg för julen, startskottet för köpyran som löper fram till jul och vidare över mellandagsrean. För det krokiga ska böjas tidigt, precis som ordspråket lyder. Homo Shoppicus behöver tid.
Mitt i allt detta väcks en förundran. För bortom det självklara i att vi svenskar gärna imiterar det mesta som kommer från USA, uppstår ett frågetecken kring färgsättningen av denna dag.
Varför kallar man en konsumtionsspäckad dag för ”svart”? Att shoppa ska ju vara fest och fröjd, tjo och tjim. Shopping ska vara ett ljust och oskyldigt nöje. Dessutom är julen vit både i sången och i själen. Visserligen är det ofta svart ute, men köptemplen brukar var väl upplysta. De glittrar och glimmar, lyser och lockar i mörkret.
Svart brukar ju också associeras till sorg, nederlag och svårigheter. Som i uttrycket ”det var en svart dag för X eller Y”. Livet ska ju vara ljust, fräscht och luftigt, så det blir drag i spenderbyxorna. Inget svart ska blockera köpbegäret, inget svart ska konkurrera med Mammon. Eller för att travestera en gammal slogan: Rör inte min Köpis.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Men – som många vet – förklaringen till det svarta kommer från 1960-talets Philadelphia, då polisen noterade att köphelgen Thanksgiving även hade en baksida: det blev kaos i trafiken när alla skulle åka till köpladorna samtidigt. Det inträffade olyckor, svarta fläckar mitt i allt det ljusa.
Så vad hände med det svarta då? Jo, återigen användes reklamens trollspö till att göra vin av vatten, att kamouflera vardagens hårda yta med eufemismer och skönmålningar. Så olyckshelgens svarta omvandlades till en kommersialismens muntra färg – black. Svart stals därmed från depprockarna, spleenpoeterna och nihilistfilosoferna. Svart snoddes från deppgänget och gavs till peppgänget: till smörsångarna, marknadsmånglarna och siffernissarna. Snacka om kulturell appropriering. Eller snarare koloristisk appropriering.
Som så ofta annars, finns det andra sidor av myntet. Själv tänker jag på min sedan länge framlidne morfar, ett tilltufsat barnhemsbarn som bet ihop och blev byggnadsarbetare, en skicklig historieberättare som använde färgstarka och effektfulla ord och fraser, en repertoar som sträckte sig från bondska till bibelspråk, från gammelslang till kanslispråk. Ibland när han förväntades köpa glass eller annat utanför den begränsade budgeten, slog han spefullt ut med sina tomma händer och sa ”det blir ingen glass, för morfar är helt black.”
Tänk hinder, inre och yttre.
För honom och gelikarna sattes ett likhetstecken mellan orden black och pank, ett uttryck som lever kvar i frasen att vara ”en black om foten”, i betydelsen något som hindrar, exempelvis en träklump eller järnklump. Tänk fångar med randiga dräkter som släpar på en kedjad klump. Tänk hinder, inre och yttre.
Frågan är om det ens finns några blackar om foten längre. Vi är oss själva nog, här och nu. Dagens senkapitalistiska konsumtionssamhälle stavas frihet. Och ingen vill vara ofri och oskön. Varken klimatkrisen, kreditkollen eller butiksdöden biter på shoppingdrivet och shoppinglivet. Istället har vi smidiga snabblån, grönmålad shopping, svällande e-handel, snärjande algoritmer och kundklubbars värmande intimitet. Att dagens köpsamhälle inte är hållbart, gör sig bäst som viskning i kudden eller skrik i den ödsliga skogen.
Även svart har blivit något annat, ett proffsigt leende i köpladan eller några sms-aviseringars om sales och special offers. För här ryms inga sura miner, inga glåmigheter, inga blackar om foten. Bara drag under galoscherna.
info@opulens.se
