Träffsäker samtidsroman av Stoopendaal

PROSA. Dunning-Kruger-effekten av Andrés Stoopendaal är en träffsäker samtidsroman full av igenkänning, enligt Carolina Thelin. Hon definierar den som “en bok som dissekerar identitetspolitiken och borgarklassens diskreta charm genom en dumdryg storstadshipsters ögon.”

Dunning-Kruger-effekten av Andrés Stoopendaal
Norstedts

Dunning-Kruger-effekten är en av de mest underhållande böcker jag läst på länge. Därtill en av de mest anarkistiska i sin inopportuna approach. Andrés Stoopendaal, som romandebuterade 2011 med Maskerad och senast gett ut diktsamlingarna De federala distrikten och En borgerlig entropi, är inte alls den konservativa författare Aftonbladets recensent verkar uppfatta honom som: “Om det finns en sensmoral i hans roman så är det att normaliteten bör upprätthållas”. Eller Expressens: “Stoopendaal landar i ett försvar av medelklassens koder och småborgerliga konvenans”. Det är ju precis tvärtom!

Nej, det här är snarare en hejdlös drift över småborgerlighet och den killgissande medelklassmannen. På romansens omslagsflik finns en förklaring av begreppet Dunning-Kruger-effekten från Wikipedia: “En felaktig självbild som innebär att den som inte har kunskap också är oförmögen att förstå att han eller hon överskattar sin kunskap och/eller sin förmåga. Samtidigt tenderar personer med hög kompetens att underskatta sin relativt höga kompetens gentemot andra, vilket leder till antagandet att det som är lätt för den kompetente också är lätt för den andra”. På Doktorn.com läser jag att “killgissa” kan vara en variant av Dunning-Kruger-effekten. Att män tenderar att överskatta sin förmåga och kompetens mer än kvinnor och att kvinnor ofta underskattar desamma. Utan att ta till några som helst biologiska förklaringar finns det nog viss sanningshalt i detta.

Stoopendaals ej namngivna berättarjag är en både osäker och dryg trettioplus-man i Göteborgs innerstad som jobbar deltid som administrativ assistent för Länsstyrelsens enhet för samhällsskydd och beredskap. Förutom detta viktiga arbete tar hans tankar om att skriva en roman och grubblerierna om sakernas tillstånd mycket tid i anspråk. Det är en stekhet sommar och dagarna tillbringas mestadels med en (eller två) svalkande öl på någon uteservering.

Berättarjaget ser sig själv som en slarver, en som “fuckar upp saker”, men som de senaste åren mognat en smula tack vare sin tjej Marias goda inflytande och att han tvingats ta ansvar för henne och hennes pomeranian Molly. Han tycker Maria är “söt, rätt så smart och spännande i erotiskt hänseende”. Hon har pluggat konstvetenskap men studerar nu till bibliotekarie i Borås.

Själv tycker jag att Maria verkar vara en kvinna med talang för humor. I en underbart komisk scen genomför hon sitt återkommande “Mollyskämt”. Skämtet går ut på att Maria använder Molly som en sorts buktalardocka som sitter i hennes knä, stirrar ut över frukostbordet och kommenterar Svenskans nyheter med en hög och gäll röst på Marias Stockholmsdialekt.

Det finns så många dråpliga episoder i den här boken. Som när Maria och berättarjaget har parmiddag med Marias väninna Agnes och hennes pojkvän Otto. De sörjer sin älskade katt Frodo som trillat ut genom fönstret och berättarjaget ler i mjugg över deras husdjursfixering som han ser som ett slags “övergångsprojekt” för att senare kunna avla ett riktigt litet barn. Senare under kvällen kommer Jordan B Peterson på tal. Det visar sig att den vänstersinnade idéhistorikern Otto hatar honom så till den grad att alla försök till gemytligt umgänge gör sig omöjliga.

Denne kontroversielle kanadensiske professor i psykologi och författare med en rad populärfilosofiska självhjälpsböcker bakom sig är en gestalt som ständigt återkommer i Stoopendaals roman. Liksom den franske, lika kontroversielle, författaren Houellebecq. Dessa män får, som jag ser det, stå för ett ouppnåeligt machoideal som berättarjaget äger ett slags hatkärlek till. Peterson är mest känd för sin bästsäljare 12 livsregler: ett motgift mot kaos och sin protest mot identitetspolitik, feminism och politisk korrekthet. Finförfattaren Houellebecq, å sin sida, uppmärksammad för sina höglitterära verk som ofta berör sexualitet och religion, fnyser säkert åt klåpare som Peterson – eller har de mer gemensamt än de tror? Det är såna funderingar Dunning-Kruger-effekten väcker.

Polaren Johannes är också en person som tar mycket plats. Han berättar om sin patologiska samlare till före detta granne vars lägenhet visade sig vara ett fruktansvärt kaos av fuktigt avfall och krälande spindlar. Berättarjaget ryser men fascineras samtidigt eftersom han känner en ofrivillig identifikation med grannen. Själv hade han, innan Maria, varit “driven av sunkighet”. Efter en blöt kväll med Johannes (han spiller ut öl på Molly och hittar henne dagen efter i tvättkorgen) i sann Jordan och Houellebecq-anda, en natt med mardrömmar om demolerade rum och en morgon med bakfylleångest, bestämmer sig berättarjaget att bli nykter och religiös.

Dunning-Kruger-effekten är en träffsäker samtidsroman full av igenkänning. Framförallt är det en bok som dissekerar identitetspolitiken och borgarklassens diskreta charm genom en dumdryg storstadshipsters ögon.