PENGAR. “Att få en gata uppkallad efter sig betyder status och är inte många förunnat, men det behöver inte vara en kärleksakt. I landet där konstnären var illa sedd och från vilket han besviket utvandrade kryllar det numera av gator med hans namn”, skriver Ladislaus Horatius.
Konstnärslön, ett ord stadigt parkerat i vårt språk. Men lön är inget entydigt, den kommer i många smaker och kulörer. Sött, svart, lila, chockgrått.
Jag skiljer på trenne sorter. Den första är den stadigaste (och tråkigaste): pengar. Det fina med pengar, till skillnad från andra konstnärslöner, är att de kan växlas in. Mot mat, hyra, en grym latte. Man kan betala räkningar med pengar, vilket inte går med potatis eller dikter.
“Born, not paid” är en besk variant av talesättet “Poets are born, not made”. Aforistikern Salamon Ödön noterade att en av pengars egenskaper är att de vantrivs fasligt i geniers och konstnärers fickor.
Så visst finns det ett problematiskt förhållande här. Ibland verkar det som att ju värdefullare konstverket, sonetten, sonaten eller den rakbladsvassa aforismen, desto mer ”gratis” är den, desto större är avståndet till sekiner.
Det allra dyrbaraste skänks bort utan tanke på motprestation.
Den andra konstnärslönen är klassisk, och mycket eftertraktad: applåder, beröm, kärlek.
Att få en gata uppkallad efter sig betyder status och är inte många förunnat, men det behöver inte vara en kärleksakt. I landet där konstnären var illa sedd och från vilket han besviket utvandrade kryllar det numera av gator med hans namn. Man stenade honom med ett minnesmärke, som någon sa.
Nej, verklig kärlek har med mat, ej gatunamn, att göra. Tournedos Rossini, Peach Melba, cocktailen Bellini, där kan man misstänka amour.
Att publik och solitära beundrare sänder blommor, vackert formulerade, rentav parfymerade brev – sådant kan inte konverteras till bröd, hyra eller betalning av räkningar. Men det värmer hjärtat. Och åtskilliga konstnärer har inte bara kalla fötter utan även hjärtan.
För poetiska själar kan uppskattning vara mer nödvändig än luft. Keats, Chatterton med flera konstnärer dukade under av kärlekslöshetens syrebrist.
Dessa två löner kommer utifrån. Den tredje inifrån (och uppifrån). Jag känner den när jag komponerar, skriver en essä eller tar ett verkligt lyckat fotografi. I själva skaparögonblicket finns en energi som det vore synd att kalla “lön”, men som på sätt och vis är det.
Tänk om skapande vore en pina, tråkig och torr som inkomstdeklarationen. Det vore hemskt, men också fattigt. Den glädje, njutning och stolthet jag känner när inspirationen kommer över mig har inget med arrogans att göra; jag lyfter bara tredje lönen.
Vilket inte betyder att jag inte också blir glad för rosor och berömmande brev, samt det där som kan växlas in till mat och hyra. Men på något sätt är det tredje lönen som är själva poängen med konst. Poesi, musik och sång ska ge njutning, men först till konstnären själv.
Alltså finner jag det smått obegripligt när tonsättarkollegor inte skriver en enda ton utan att ha en beställning. Jag har under flera år komponerat på en opera som ingen beställt, bett om eller ännu hört. Utan tredje lönen hade det aldrig skett.
Samtidigt får myntets andra sida, publikperspektivet, inte glömmas bort. Det är vackert och ädelt när mottagarna, delvis som poetisk rättvisa (ihågkommande alla artister som genom historien behandlats styvmoderligt, och värre, och som efter sin död med skärande ironi upphöjts till käcka nationella hjältar) men också med förståelse för vardagsproblem gör en motgest och inte glömmer sin del av ekvationen: lön ett och två.
ladislaus.horatius@opulens.se
