SCENKONST. “Det sympatiska med denna föreställning är att Magnus Uggla med enkla medel berättar om den bitvis ganska solkiga bransch han är en del av”, tycker Lena S Karlsson.
Johnny the Fucker
Magnus Uggla
Klarascenen Stockholms stadsteater
Det finns en alldeles påtaglig förväntan hos publiken som köar till Klarascenen denna kväll i november. I stort sett bestående av 65-plussare, en skara lätt grånade pantrar. Jag noterar att här finns en stor andel män, som inte verkar vara ditsläpade av sina fruar och som brukar falla i sömn efter en kvart som vid en vanlig föreställning.
På scenen befinner sig Sveriges mest älskade gossen Ruda, Magnus Uggla, i samma tajta jeans och svarta skinnpaj från tidigt 80-tal, ibland iförd sina svarta solbrillor precis så som publiken väntar sig. Det är en publik som kan repertoaren och gärna applåderar, ibland till Magnus Ugglas förtret och han bannar publiken milt när han finner den störande, hans scennärvaro visar vilken imponerande estradör som han faktiskt är. Han har grepp om publiken även när texten känns lite tunn.
Föreställningen Johnny the Fucker baserar sig på den självbiografiska roman som Magnus Uggla nyligen gett ut. Här handlar det om en kris i Magnus Ugglas liv. I slutet av 70-talet stagnerade hans artistkarriär och för att blåsa nytt liv i den fattar Magnus Uggla det lätt desperata beslutet att delta i Melodifestivalen 1979 med ”Johnny the Rocker”. En kommande hit som skulle bli en omstart och en kontakt med en bredare publik, så var tanken. Inspirationen hämtade han från Rolling Stones gungiga hitlåt “Miss you” från 1978. Kunde Stones göra discolåtar så kunde väl Magnus Uggla! En del av föreställningen är hur hans slet med att på kort tid få fram låten, från några få ackord till det färdiga festival bidraget, med inslag av stråkar och med en levande dirigent.
Problemet var att låten som han lanserar och i förväg segersällt hyllat blev en totalflopp på Mellon, Johnny the Rocker hamnade sist i en egen division. Magnus Uggla såg sig omseglad av såväl Tomas Ledin och Eva Dahlgren, segerlåt blev “Satellit” med Ted Gärdestad.
Det sympatiska med denna föreställning är att Magnus Uggla med enkla medel berättar om den bitvis ganska solkiga bransch han är en del av. Här slickas det på onämnbara ställen, inställsamhet är ett grundvillkor bland journalister, agenter, skivbolagsdirektörer och producenter; det fjäskas och skämtas om Melodifestivalens brist på originalitet och publikfrieri.
En halvannan timme kanske kan tyckas väl lång för en enda artist men Magnus Uggla har tillsammans med regissören Sara Giese lyckats att rytmisera föreställningen med korta ljus- och ljudeffekter, en sceneri som ibland liknar en barnslig titt-ut lek, samt med inslag av musik. Magnus Uggla bjuder till slut på låten “Johnny the Rocker”.
Ett extranummer erbjuds förstås – och tas jublande emot av fansen som fyllt Klarascenen denna afton. Vad det blev? Varning på stan – vad annars?
info@opulens.se
