SATIRISK KONST. “Vänstern har skapat en frizon för kvinnoförtryck och religiös dogmatism, som gjort bland annat kampen mot hederskulturen svår”, skriver Ullmar Qvick apropå Opulens intervju med Carolina Falkholt och hennes feministiska konst.
Den intressanta intervju som Elin Stadenberg gjorde med Carolina Falkholt i Opulens föranleder mig till några reflexioner i en bredare kontext. Falkholt har en obestridlig konstnärlig uttrycksförmåga och skicklighet, samtidigt som hon liksom Lars Vilks ser provokationen som en av konstens huvuduppgifter. Hon utmanar den patriarkala kvinnosynen och vill “avkolonisera kvinnokroppen”, som hon säger i intervjun. Det ligger mycket i det. Mannens utnyttjande av kvinnan som han kan exploatera som en kolonialist är en välfunnen jämförelse.
Sedan hamnar Carolina Falkholt emellertid i samma postmodernistiska kölvatten som så många andra av nutidens intellektuella med dragning åt vänster hamnat i. Hon fokuserar på den vite mannens försyndelser genom historien, vilka är ett faktum, men som blir fel som en grund för en allmän syn på konst, kultur och samhälle idag.
USA med sin imperialism och globala dominans har varit vänsterns huvudfiende i nu 70 år. Samtidigt har denna vänster hittat inspiration från rörelser som uppstått i USA från 1960-talet och framåt: antiimperialismen och antirasismen framför allt. Feminismen har också hämtat mycket från USA. Att låna idéer och metoder från USA på alla de möjliga områden och från de mest skilda utgångspunkter har blivit typiskt för Sverige.
Men jag vill gå ett steg tillbaka och se på viktiga drag i den svenska vänsterns historia. Den är verkligen inte ärofull. Under 70 år stod en stor del av den organiserade vänstern under inflytande från Sovjetunionen. Så länge Stalin levde var de europeiska kommunisterna hans marionetter. Stalins diktat gällde för alla som ville räkna sig som kommunister. Inbördeskriget i Spanien är ett tragiskt exempel på hur det gick för dem som inte var anhängare till Stalin. George Orwell berättar om hur dessa blev skjutna i ryggen av sina kommunistiska vapenbröder. Terrormetoder bland dem som kämpade mot den hotande Franco-diktaturen.
Den enda rörelse som verkade enande var FNL-rörelsen.
Sedan inte bara Jugoslavien utan också Kina och Albanien brutit med Sovjetunionen fick en stor del av dem som upplevde sig som vänster ett nytt ideologiskt hem i stället för det ”revisionistiska” Sovjetunionen. Små marxist-leninistiska partier och sekter uppstod efter 1968, trogna mot Stalin och hängivna anhängare till Mao Tsetungs Kina. Den enda rörelse som verkade enande var FNL-rörelsen, som samlade till kamp mot USA:s krig i Vietnam. Det var också den enda rörelse som vann verkligt stor utbredning och framgång med stöd även av Sveriges Olof Palme. Vårt lands och andra länders stöd till Vietnam ledde till att USA tvingades dra sig ur kriget som förlorare 1975.
Sedan tappade Kina sin ställning som ideologisk och politisk ledstjärna för de unga revolutionärerna. Men de fann på 1980-talet nytt bränsle för den tynande lågan; postmodernismen. Den skulle bli en allmän idégivare snarare än en källa till organisatorisk enhet, men ur den skulle dogmer växa fram, byggda på normkritik, genusanalys, socialkonstruktivism och identitetspolitik. Postmodernismens kärlek till relativisering och hat mot idén om normalitet låg i grunden till den nya, ganska diffusa ideologin.
Det postkoloniala samhällets påverkan, feminism, genus och antirasism var begrepp som från 1980-talet stod i centrum för många av de unga universitetsutbildade intellektuella i Sverige och som blev starkt förknippade med rörelser i USA som Black Lives Matter. De här idéerna fick också utbredning bland många liberaler. Trots att det är rörelser som främst stöds av intellektuella är de klart antiintellektuella, stundom med rent infantila inslag. Vetenskapen förkastas, forskning och evidens står inte högt i kurs, vilket ger märkliga ståndpunkter i genusfrågor och i idéer om den vite mannens makt och skuld, vilka inte bara har en rasistisk prägel utan också ibland får en vettlöst radikal inriktning.
Rasism påstås nämligen bara vara typiskt för den vite mannen. Attityden till muslimer och islam är ologisk: de ses som bundsförvanter i den antiimperialistiska kampen, varvid radikalerna helt bortser från islamisters och många vanliga muslimers reaktionära kvinnosyn och antisemitism, kopplingen till religiösa dogmer, som verkligen inte hör hemma i det sekulära samhället. Där har stora delar av vänstern skapat en frizon för kvinnoförtryck och religiös dogmatism, som gjort bland annat kampen mot hederskulturen svår.
Denna blindhet för fakta kan jämföras med den barnsliga kulten av Mao Tsetungs tänkande för 50 år sedan. Det skulle finnas mycket utrymme för satir bland dagens ord- och bildkonstnärer, om de bara frigör sig från dagens trender.
Att utmana islamister i konstnärlig satir kan absolut göras utan att beröra gamla läror och dogmer som ger dem ammunition för aggressiva motreaktioner. Att jättemålningar av penisar som Falkholt skapat har gett våldsamma reaktioner i New York och Stockholm är en sak. Men skulle inte satir mot förtrycket av kvinnor i religionens och “hederns” namn vara progressiv? Att se det finns inte med i de trendiga vänsterradikalernas perspektiv, för de tillämpar den nutida versionen av Stalins “proletära tendenstänkande”, där sanningen väger lätt.
Jag kommer tillbaka till Carolina Falkholt, vars konst fängslar mig. Hon skulle kunna skapa provokativ konst om hon slaktar vänsterns heliga kor – just därför att vänstern skulle må bra av att begrunda var den står idag och inrikta sig på ärlighet och förnuft mer än tendenser för att fortsätta framåt.
info@opulens.se
