FANTASINS KRAFT. “Ibland undrar jag om vi är för fullmatade med information och distraktion för att kunna fantisera om mer än ett hot.” Nathan Hamelberg menar att det till skillnad från förr numera är tunnsått med framtidsvisioner men att utbudet av katastrofscenarier är desto rikligare.
När jag var liten hade vi skyddsrumsövningar i skolan. Kalla kriget hade bjudit på konstant hot om MAD – mutual assured destruction. Den 6 augusti brukade aktivister påminna om hur kärnvapenattacker drabbade Hiroshima genom att måla upp avtryck av människor på marken för att visa om hur människor dödades på fläcken när B-29:an Enola Gay släppte Fat Man över staden samma datum 1945. Ubåtsjakt påminde om hotet, satsning på JAS-plan var klen tröst mot detsamma. Hotet om försurade sjöar började visserligen bedarra, men det ersattes med algblomning, säldöd och förtunnat ozonskikt.
Inte heller förr saknades rädsla för framtiden med andra ord.
Rädslan för framtiden möttes med en massa livlig fantasi dock – filmer som Terminator iscensatte fantasier om att möta framtiden genom att starta en motståndsrörelse mot en möjlig framtid. Rollspel som Mutant gav en framtid där tekniken som skapat apokalypsen förstört sig själv och människor och djur – och robotar! – kämpade för överlevnad i en nygammalt primitiv värld. Och fältbiologerna fångade upp framtidsoron och omvandlade den till engagemang i samtiden.
Om generationer innan å ena sidan läst om kontroll av medborgare, eskalerande övervakning och totalitära samhällen i Du sköna nya värld, Kallocain och 1984 så hade de också drömt om flygande bilar, kolonier på mars och utomjordingars besök. Vilka är dagens framtider?
Ibland undrar jag om vi är för fullmatade med information och distraktion för att kunna fantisera om mer än ett hot åt gången idag. Klimathotet är fruktansvärt – den värld som en uppvärmning med ytterligare två grader skulle föra med sig vore fruktansvärd med massförstörelse av dagens livsförutsättningar på enorma delar av planeten – men det kan ju omöjligt vara det enda hotet implicit i samtiden.
Stöd Opulens - Prenumerera!
På sätt och vis är ju kärnvapenhot långt mindre hotfullt på något plan, det kom ur några enskilda människors potentiella beslut, medan klimathotet kommer ur hur vi som civilisation lever och väljer att leva varje dag, 365 dagar om året. Men vi fantiserar knappt något om hur världen i övrigt skulle vara om hotet slår in? Hur skulle samhällen se ut? Fördelning av resurser för att klara vardagen? Relationerna mellan stater? Kommer det resas taggtrådsstängsel för att hålla klimatflyktingar borta samtidigt som militära fartyg patrullerar för att eskortera resurser från andra delar av världen? Skulle handelskrig bryta ut och slå över i militära dito?
För drygt trettio år hade vi efter katastrofen-filmer som Mad Max bortom Thunderdome och radioaktiva komedier som Re-Animator. Idag går remakes på storverk som Dune upp på bio och Isaac Asimovs klassiker Stiftelsetrilogin görs till tv-serie, men det är på något sätt tunnsått med nya framtidsvisioner, tecknade idag.
Häromdagen riktade SSU:s ordförande Lisa Nåbo kritik mot Greta Thunberg för att hon inte engagerade sig i partipolitiken utan bara var aktivist. Jag kontrar och slänger ut ett förslag i andra änden: omformulera framtidsparanoia och oro till berättelser och sätt er själv i mitten av berättelserna, eller era vänner, familjer, barn och främlingar. Vi kommer bli bättre på att möta framtiden om ni gör det, kanske har roligt under tiden vi väntar på att den ska slå in, eller till och med kunna forma den och förbereda andra tider än de vi är rädda för.
Ni kan till och med fantisera om både politik och aktivism, det kommer vara förlösande att se den i annan, framtida tappning.
nathan.hamelberg@opulens.se
