Novell: “Revolution”

PROSA. Denna lördag gläds vi åt att få publicera en kortnovell av Helen Partridge.

Helen Partridge arbetar som verksamhetsutvecklare, bor i Malmö och är författare till romanen Om jag förstår (2015) och Tankegångar från 2019 där hennes lyriska prosastycken samspelar med svartvita gatufoton av Jesper Blomqvist. Tidigare i höst publicerade vi ett smakprov av Tankegångar som du kan läsa här.

Nu har vi nöjet att få presentera kortnovellen Revolution av Partridge. Hon beskriver själv texten som “tankar om att gå vilse mellan dimma och revolution”.

CAROLINA THELIN

Revolution

Revolution, undrade jag. Om den var nära vore vi andra människor. Inte så nöjda, inte så lättade. Med gråa skuggor över ögonen. Har du tänkt på hur skarp en närvarande blick är? Som frågar vem du är, och noterar hur vinden vänder sig mot din hud.

Folket var där och dimmorna låg tunga mot rutorna. De flesta och jag bevakade våra mobiler. Sociala medier och total ensamhet. När motsatt sida av planeten demonstrerade med riktiga insatser, för friheten och rätten till demonstration. Hur demonstrerar man mot orätten att demonstrera?

Det borde kännas mer när solkiga, senapstvättade moln sprider sig över himlen. När skogen brinner och drömmen om att du kan påverka säljs.

Följ mig, sa hon. Följ mig in i djungeln. Ner i mangroveträskets mjuka gegga. Vi ska välta maskiner och vända bönor. Har du tänkt på hur fokuserad en närvarande blick är? Jag begrundade elden i hennes ögon och det vridna, spöklika leendet. Och följde genom björnbärens snår, men letade efter min egen saga. I gryningens bleka löfte, som om jag hade alla möjligheter. I soluppgångens brinnande inferno, som om jag hade något kvar.

Torget låg öde under flyende papper. Befolkat av fän och bevittnat av utkanterna. Jag mindes alla gånger jag ljugit för min hjärna och sagt: nä, nu börjar vi om. Som att dra igång en cykel som rostat fast, när det skriker lite i metallen.

Revolution, sa han mitt emot. Vi behöver en revolution! Hans armar snurrade och ögonen såg en annan tid bredvid mig. Med lyft näve i luften skrek han om död åt borgarbrackor. Jag såg på min vän. Som gav mig en skugga av ett leende. Har du tänkt på hur inkluderande en närvarande blick är?

Jag såg den andra demonstrationen för dagen fullt med unga aktivister för miljö och veganism. De bär inte nyanserna, tänkte jag. Monterar inte ihop livet med lösa kugghjul, som på en Kalasjnikov. Det kallas lantbrukspassning och används när lite skit ska kunna passera igenom obehindrat. Men en fjärils vingslag kan ödelägga Karibien. Hur demonstrerar man mot fjärilars famntag?

Ett moln av rök gled över huvudet på mannen framför mig och en tillfällig bris bar den brända aromen över till mig. En doft jag gillar, en trygg doft. Jag begrundade mitt moraliska landskap. Utan det dova dunket av hasande skor längs trottoaren. En illusion av ensamhet och frihet.

Han nickade, hickade och satt tillbakalutad på stolen med armarna i kors. Vad, frågade vi med enad front. Revolution såklart, svarade han. Men vi kan också tala om ensamhet, i mellanrummet där närvaron imploderar. För att hitta en startpunkt i dimman.

Eller var det jag som hickade? Det är inte revolutionen som behöver dig eller mig, det är vi som behöver revolutionen. Vet du hur en närvarande blick ser ut?