IDPOL. Få politiker får känslorna att svalla som den till Årets svensk utnämnda Amineh Kakabaveh. Hennes försvarare knyter brokiga vänskapsband över de ideologiska blocken, från vänstersinnade författaren Jan Guillou till Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi.
I Kakabavehs eget parti, Vänsterpartiet, skäller medlemmar ut varandra via debattartiklar och Facebook. Somliga viskar om interna maktstrider som bara tar sig uttryck i öppna attacker; andra pratar om ännu en ideologisk splittring inom vänstern. Den andra februari publicerades en intervju i Vestmanlands Läns Tidning där Kakabaveh beskyller vänstern för att ha lämnat marxismen och blivit postmodern, kulturrelativistisk identitetspolitik, en åsikt hon är långt ifrån ensam om. Det finns något här vi borde prata om, så låt oss göra det.
Ordet ”kultur” har de senaste åren fått en helt ny innebörd. Tänk, i början av 1900-talet och länge inom upplysningstraditionen så var ”kultur” synonymt med civilisation, med framsteg. Att ha en kultur var vad som skilde djur från människor, vildar från medborgare. Jag vet inte om det beror på Sverigedemokraterna – mycket som är fel är förvisso deras fel – men nu för tiden verkar kultur vara det mest barbariska en kan ha. ”Hederskultur”, ”det ligger i deras kultur”. Ja, ordet har något obehagligt moraliserande över sig, ett universalnarrativ som förklarar alla samhällets olyckor.
Det är möjligt att ”kultur” är en godtagbar analys av vissa problem, men ordet bjuder inte in till gemensam politisk kamp. Ordet stänger ute; de som lämnas utanför är inte en del av ett skapande ”vi”, ett politiskt subjekt. Kakabaveh benämner sig själv som ”riksdagens enda klassiska marxist”, en paradox i sig om man samtidigt ägnar en stor del av den mediala uppmärksamhet man får till att peka ut särskilda kulturer som samhällsproblem.
Anser verkligen klassiska marxister eller socialister överlag att det är kulturen hos vissa som är det stora problemet? Visst, marxistiska historiker har pratat om ”arbetarkultur” som studieobjekt, men det var inte arbetarnas inställning till sin kultur eller arbete som behövde förändras utan deras materiella produktionsförhållanden. Hamnar inte Kakabaveh själv i det identitetspolitiska träsket istället för att se hur den materiella grunden skapar sociala relationer som missgynnar de mest utsatta?
Jag är inte en av dem som går i polemik mot Kakabaveh, tvärtom. Våra ideal och åsikter stämmer överens för det mesta. Jag kan skriva under på avskaffandet av alla religiösa skolor, att barn i invandrartäta förorter kan alldeles för dålig svenska och inte får en ordentlig skolgång, att ett samhälle mår bäst av mer sekularism och att radikalisering och religiös extremism är ett större problem i vissa kretsar än andra. Men, hur kommer vi till rätta med allt det här då? Ännu ett samtal om kultur? Tydligen, för ingen av oss har kommit längre än så.
Om ”kultur” är bakåtsträvande så måste motsatsen till kultur vara den klättrande, individuella karriärmänniskan som skär genom familjeband och sociala plikter. Idealet och målet är att stå utanför ”sin kultur”, en individuell befrielse. Trots att vi lever i en nyliberal värld där det är varje person för sig själv så vet vi innerst inne att vi inte klarar oss ensamma. Många briljanta och uthålliga aktivister borde ta Nietzsches ord i akt: stirrar du för länge ned i avgrunden som är kulturbegreppet så stirrar den så småningom tillbaka. Lösningen på motsättningarna inom vänstern anses av många vara ”mindre snack och mer verkstad”, men för att mobilisera gemensamt mot samhällets orättvisor krävs det att vi har en gemensam analys av situationen.
amra.bajric@opulens.se
