OMTOLKNING. “Om Robinson blivit sinnebilden för den driftiga vita mannen och senare omtolkad som symbol för den exploaterande kolonisatören, har bilden av Fredag ändrats från idealisk, undergiven tjänare till offer för det grymma slaveri som till och med fråntog de förslavade deras namn”, skriver Anna Remmets.
För en tid sedan kom nyheten att William Goldings Flugornas herre återigen skulle filmatiseras men med flickor istället för pojkar i huvudrollen, vilket säkert kommer att väcka reaktioner såsom alltid sker när någon vågar omtolka klassikerna på ett sätt som kullkastar den vita, manliga normen. Den mest välkända berättelsen om överlevnad måste dock vara Daniel Defoes Robinson Crusoe från 1719. Och om Flugornas herre är en pessimistisk berättelse om vad isolering och knappa resurser gör med människor, är historien om Robinson Crusoe i sin ursprungliga form tvärtom en hyllning till den vita mannen som lägger såväl utomeuropeiska platser som folk under sig. Det är därför inte konstigt att Defoes verk fått efterföljare, men även svar och omskrivningar. Två av de mest kända av dessa är Michel Tourniers Fredag eller Den andra ön (1973) och J.M. Coetzees Mr Foe (1986).
I Tourniers roman bryts bilden av Robinson som en rationell övermänniska gradvis ner. Allteftersom isoleringen tär på honom blir han alltmer djurisk, desperat och infantil. Han får svårt att forma ord, en förmåga som brukar uppfattas som den viktigaste skillnaden mellan människor och djur. Han börjar i sin ensamhet sänka ner sig i en dypöl vars omfamning påminner om hans mor.
När den person som Robinson kallar Fredag anländer görs denna först till hans slav liksom i Defoes roman, med skillnaden att Robinsons grymhet här framträder tydligt. När han för ett kort ögonblick lyckas se sig själv genom Fredags ögon förstår han att Fredag i honom inte ser en beundrad herre, utan en galen tyrann vars vrede är lika oberäknelig som sadistisk. Ändå blir det Fredag som räddar Robinson när dennes odlingsterrasser förstörs och de måste börja om ö-livet från noll, som likar.
Om Robinson blivit sinnebilden för den driftiga vita mannen och senare omtolkad som symbol för den exploaterande kolonisatören, har bilden av Fredag ändrats från idealisk, undergiven tjänare till offer för det grymma slaveri som till och med fråntog de förslavade deras namn. Medan Tournier tecknar en exotifierande och romantiserande bild av en ”ädel vilde” i besittning av intuitiva kunskaper är Coetzee betydligt mer obarmhärtig i sin skildring av slaveriets effekter. Hans största förändring av den ursprungliga berättelsen är dock att han skriver in en kvinna: Susan Barton. Denna förliser på Robinsons ö och när de räddas och Robinson dör bosätter sig hon med Fredag i England där hon försöker få en författare vid namn Daniel Foe att skriva hennes berättelse.
Den totala frånvaron av kvinnor hos Defoe, som blev till en symbolisk närvaro (eller snarare saknad) i form av en dypöl hos Tournier har alltså i Mr Foe blivit en närvaro av kött och blod. Och framförallt en röst. Mr Foe är ett metalitterärt verk om vem som kan och får berätta. Någon som överhuvudtaget inte tillåts göra anspråk på en egen röst är Fredag, som i Coetzees roman fått sin tunga avskuren, kanske av Robinson själv. Men paradoxalt nog gör hans stympade tunga, som lämnat ett sår som väcker både fruktan och äckel hos Susan, att han blir mer synlig än den självmant undergivna Fredag i Robinson Crusoe: de vita karaktärerna (och läsaren) kan inte bortse från det våld som begåtts mot honom.
Både Coetzee och Tournier plockar sålunda isär bilden av den självtillräcklige vita mannen. Han som egentligen inte behöver någon annan i sitt örike men som har axlat ”Den Vita Mannens Börda” och styr hårt men rättvist utan behöva konfronteras med såren han orsakat andra.
anna.remmets@opulens.se
