Cioran gör upp med Europa

DIALOG. “Den känslolöst gapande tomhet som öppnar sig är inte något för Cioran avskräckande utan snarast höjer det lugnt betraktande snillet högt över oss vanliga människor. Han byter ett slags högmod mot ett annat”, skriver Gunnar Lundin.

E M Cioran är en entusiastisk natur; med entusiasm anslöt han sig till en nationalistisk rörelse i Rumänien. Så utspelas andra världskriget då ideologierna från att ha eldat den enskilde till ädelmod stannar upp i maktsystem och änglarna måste vaktas av gendarmer. Cioran flyr Rumänien och lever sitt återstående liv i exil i Paris. Nu är han en fiende till sekterism i vad skepnad den än uppträder.

Han söker sig genom historien för att finna individer som ger uttryck åt hans nya disposition, i vilken lärdom och visdom inte längre är detsamma; ”Lao Tse, som endast läst några få böcker, är inte mer naiv än vi är, vi som läst allt. Djupsinnigheten är oavhängig av lärdomen.”  Diogenes i tunnan var ingen vulgär Sokrates, utan en rättfram kyniker då han som gäst blev tillsagd att inte spotta på golvet spottade sin värd i ansiktet, den enda smutsiga fläcken i det skinande huset. Därtill är alla former av efterlåtenhet mot dagens marknadsinbilska kultur måltavlor i Ciorans Bittra syllogismer (översättning Jon Milos). Varje världs­frälsande idé har lett till inkvisitionen eller Gulag.

Högmodet hör till den historielösa människan vars paroll är Framsteget, trots att dessa framsteg inte är större i förhållande till vår existentiella okunnighet än de var för Job.  Vad är filosofin mot Shakespeare och Bach? Visst, men Cioran glömmer att både Shakespeare och Bach var, i ordets ursprungliga mening, filosofer.

I Sammanfatt­ning av sönderfallet (översättning Teratologen) är det inte bara Ciorans nationalistiska idéer som fallit sönder utan hela den västerländska frihetsretoriken. Istället för att vårda ett traderat historiemedvetande och en kontinuitet av verklig upplysning har vi – med mottot Allt nu med detsamma – vänt oss bort från historiens erfarenhet. Och just här har Cioran en poäng: nazister marscherar på gatorna utklädda till scouter. Riksdagsledamöter sparkar på döda fårkroppar och kallar dem judar. Och framträder i nästa ögonblick som svärmors­drömmar och företrädare för hotade Idyllen Sverige (och vi har vant oss vid att ögonblickets tv-bilder är sanna och säger mer än ord).

Idealauktionisten Cioran går från det kollektiva till det enskilda och småningom allt för genomskinligt übermenscharistokratiska. ”Har man någonsin sett en dikt om hopp utan att känna sig illamående, ja äcklad?” En människa kan nog leva kvietistiskt utan önskningar, men kan vi leva utan hopp? Den känslolöst gapande tomhet som öppnar sig är inte något för Cioran avskräckande utan snarast höjer det lugnt betraktande snillet högt över oss vanliga människor. Han byter ett slags högmod mot ett annat. Att följa sina instinkter och förtala världen tycks vara det goda. En hänsynslöshet som visserligen står skarpt mot den varma och fuktiga och själviska hänsynen, men som ändå med sin princip­lösa elitism är svår att gilla.

Man kan, tror jag, läsa Vilhelm Ekelunds Sak och sken om hur författaren finner ett sätt att leva med besvikelsen över det uteblivna gensvaret då han efter landsflykten återvänt till Sverige. Han ser att alla människor är ensamma; de flesta lever utlämnade åt andras omdömen, åt gensvaret, och riskerar deformeras av samtid och kontext. Här instämmer ostentativt Cioran. Men deformeras vi? Är det inte så att det är den vägen vi får vår form, i dialog? Vi för naturligtvis en dialog med vår själ och vårt samvete, men det är den som förbinder oss med människor och ting.