KLASSISKT. Den här veckans vax ägnas helt åt Stravinskij-tolkningar. Jesper Nordström har lyssnat på tre rätt väsensskilda tolkningar av det berömda klassiska mästerverket Våroffer.
Stravinskijs musik utgör nåt slags gräns för mig, ett “hit men inte längre” inom modern klassisk musik. Nå, det finns traditionellt vacker orkestermusik inom film och musikal, men om man ser konstmusiken som en rak utvecklingslinje så slipper jag gärna det atonalt gnisslande irriterande som kom i svallvågorna av “Våroffer”.
Det har blivit några olika tolkningar och skolor hur det här stycket spelas och främst från Pierre Boulez där det både finns på vinyl av Paris stadssymfoniorkester och med Cleveland Orchestra, det senare på en audiofil-cd. Hm, jodå… men jag är trots mitt stora musikintresse inte någon “Farbror Barbro” som lägger en månadslön på guldpläterade högtalarkablar och mest ägnar min lyssnartid till att leta efter missljud i stället för ge mig hän åt musiken.
Ja, hur var det med musiken då? Herbert von Karajans tolkning är som en voluminös målning i en turkisk röksalong. Han har av insatta förståsigpåare karaktäriserats som att han var bäst på senromantiker som Bruckner och Mahler och jag kan hålla med, det är väldigt mäktigt och Wagnerskt. Eller är det bara som när en sommelier säger att ett vin smakar svettig häst och man plötsligt ju “såklart” känner den tonen?
Skillnaden är i alla fall tydlig mot Boulez tolkning och om jag får fortsätta liknelsen med bildkonst blir det i hans fall mer som en gobeläng där varje instrument är en frisk lysande färgtråd. Här hör man verkligen instrumenten väl definierade, separerade. Inte samma muller som hos von Karajan.
Så till Svetlanovs tolkning på en sovjetisk vinyl hittad på en loppis, som gör skäl för namnet, bland gamla nylonskjortor och kantstött 80-tals porslin.
Det är perfekt och rent som om partituret spelade sig själv, och därmed utgör ett exempel på det dirigentideal som komma skulle; att genom forskning och en hermeneutisk attityd till världen sätta sig in i kompositörens tankar och avsikt. Som när Günter Wandt tog sig an Beethoven och på journalistens fråga om vilken stil han arbetade i kort svarade “förhoppningsvis Beethovens”.
jesper.nordstrom@opulens.se
