I det antika Grekland satt Platon med sitt honungsvin och vita skynke och grubblade över tingens essens.Vad är rättvisa? Vad är godhet? Vad är skönhet? Vad är den ideala hamburgertallriken?
Eh… en ska bort, som Brasse sa.
Jag och tjocka släkten kom farandes ner från Ullared in i nordvästra Skåne och i min kultursnobbiga värld hade redan reptilhjärnan kittlats alltför mycket så ett inre sammanbitet trött “nej” bröt ut när morbror deklarerade att “nu ska vi jädrar ha en hamburgare på Maggans Gatukök”. Men efter första tuggan kapitulerade jag och önskade att ovan nämnda filosof var där; han hade gett denna hamburgare tillträde till de ideala burgarnas värld. Men inte för att det var en burgare på Moster Augustas ekologiska hipsterhögrev från det soldränkta Österlen, utan på grund av att den var så uppseendeväckande gammeldags vanlig.
Det är hamburgaren som din pappa lite i plirande hemlighet bjöd dig på efter bion på ett 80-tal när Sibylla och Fyrkanten satte tonen för hur gatukökskrubb skall smaka. Rätt syrlighet i pulvermosen. Den enkla vitpepparkryddningen. Baconskivan. Den friska enkla salladen. Eller för att parafrasera Heidenstam: Jag längtar gatuköket där barn jag varit.
Jesper Nordström
