“Fjäril vingad”

NOVELL. Denna helg har vi nöjet att bjuda på en novell av Ester Svensson. Det är en berättelse om tillkortakommanden och förändring.

Ester Svensson har ena foten i sitt lärarjobb och andra foten i sitt skrivande. Nu när vintern börjar närma sig är hon mitt inne i ett romanbygge, som tar allt större plats i hennes liv. I sitt författarskap är det inte den lyckade människan som intresserar henne. Tvärt om söker hon komma nära och synliggöra de som annars vare sig syns eller hörs.

Novellen Fjäril vingad beskriver människans hinder, ofärdigheter och tillkortakommanden, det som inte förverkligas hur mycket du än vill. Men texten gestaltar samtidigt den inneboende möjligheten till förändring, som förhoppningsvis varje människa bär inom sig.

CAROLINA THELIN

Fjäril vingad

Det var en kall fredag eftermiddag i mars. Under nätter utan sömn hade jag noga planerat allt in i minsta detalj. Och nu skulle det ske. Nu skulle jag göra mitt livs viktigaste resa. Inte en enda människa, ingen i hela världen hade en aning om vad som rörde sig i mitt inre. Några anade väl kanske att jag var på väg bort. Men inte vart.

Nästan på dagen två år tidigare hade jag med skakande händer och osäkerhet i rösten sagt ”Hallå?” Hon hade svarat, efter fyra signaler. Just när modet sjönk som en sten, hade jag hört rösten, tyst, snabb, alltid tyst och snabbt hade hon sagt sitt namn. Så var det också nu. Jag visste det, jag var beredd på det. Men när jag nu tog sats och sa mitt namn, var det som om hennes röst tonade bort, hon kunde lika gärna befunnit sig på andra sidan jordklotet, så tunn och svag blev den. ”Ja men hej, det var länge sen!”

Jag hade redan räknat, åter och åter hade jag räknat åren, hur länge sen det var.

”Ja”, svarade jag, nästan lite överdrivet högtidligt, som om hon i alla dessa år bara suttit där vid telefonen och väntat på att jag skulle ringa. ”Ja, det är tolv år sen sist.” Hon svarade inte. Tystnad. Sedan kom ett artigt ”Hur är det med dej då?” ”Jo, tack” svarade jag trevande, orden lät vilsna, likt nyfödda kattungar som nosar runt, utan att veta åt vilket håll de ska.

Sedan berättade jag, alldeles för snabbt pratade jag på, för jag insåg med en förfärande klarhet att tiden rann ifrån mig, det handlade inte om minuter, det handlade om sekunder! Därför rabblade jag fram att: ”Jo, jag är fortfarande sambo, och barnen är nu…” Hon ställde ingen följdfråga, hon ville inte veta hur många, eller ålder eller namn på de älskliga barnen, utan lät mig med sin tystnad förstå att jag lika så gärna kunde ha talat om vädret. Men vi hade väl aldrig talat om vädret? Jag hade ju alltid kunnat prata om stort och smått och hon hade väl alltid lyssnat?

Då grep jag mitt halmstrå, mitt ess i rockärmen och tog mod till mig. Jag svalde och gjorde en ansats för att säga att jag ofta tänkt på henne och att jag gärna, om hon ville? Men jag hann inte.

”Det var kul att höra från dej.”

Hennes röst som aldrig skorrat falskt, den lät nu mest som ett ihåligt avsked från en telefonförsäljare. Tvärt fortsatte hon:

” Du får ha det så bra. Hej då.”

Detta var för två år sedan. Under den tiden hade jag, som fjärilen, börjat kravla mig ur det ena skalet efter det andra. Så länge fjärilen är en puppa, omdanas den gång på gång, och den får sin näring av sina egna rester, av de gamla skalen. Då den till slut är resklar återstår blott en enda genomskinlig droppe! Som en liten tår faller denna droppe till marken, medan fjärilen på lätta vingar lyfter och svävar i väg. Själv flög jag inte, o nej, långt därifrån! Men jag kunde äntligen åter se mig i spegeln, utan att hata min bild. Jag hade sprungit bort vartenda gram av årens samlade övervikt och jag njöt i hemlighet av att känna höftbenskammen skava innanför jeansen. Jag hade köpt snygga jeans. Och läppstift. Och jag hade gjort hål i öronen. Och jag hade köpt en röd topp som följde min ryggs kurva och markerade mina bröst. Håret hade jag klippt i en tuff, kort frisyr. Kjolen var också kort, jag hade aldrig förr visat mig i en sådan kjol. Strumpbyxorna var svarta och blänkte svagt.

”Men du strålar ju!” drömde jag att hon skulle utbrista. ”Så vacker du är!” tänkte jag mig att hon skulle fortsätta innan hon tog mig i sin famn.

Hennes avvisande två år tidigare var sedan länge som bortblåst.

”Hon hade ju såklart blivit chockad, för jössenamn, vem skulle inte blivit det!”

Och hennes ointresse då?

”Det var ju av respekt förstås, inget annat än respekt för det liv jag valt!”

Men nu, två år senare, skulle inte detta upprepas. ”Om det så är det sista jag gör”, sa jag till mig själv, så ska jag se henne en gång till, en enda gång till! Som om jag snart skulle dö. Eller hon.

I detta beslut skrev jag ett kort och kärnfullt brev. Jag skrev att jag, vilket inte var sant, var tvungen att åka till staden hon bodde i, och att jag även mycket gärna, ja i själva verket var det nödvändigt att jag samtidigt fick träffa henne. Detta därför att jag, lade jag till, hade något mycket viktigt att berätta, något av yttersta vikt, skrev jag. Slutligen talade jag om, att jag nu levde ensam, en lögn som jag inte betraktade som en lögn, då jag redan, för flera år sedan, inombords hade avskilt mig från min snart före detta sambo.

”En död människa är väl för guds skull lika död även om läkaren är sen med att skriva dödsattesten!” tänkte jag till mitt försvar.

Jag skrev datum och klockslag då tåget skulle ankomma till stationen. Jag postade brevet en vecka innan avgång och köpte biljett samma dag som brevet gick i väg. Därefter handlade jag en svart väska och packade i den ner ett nytt, svart nattlinne, necessär, handduk, rena underkläder och i mitten lade jag omsorgsfullt en flaska Lagunilla; ett rött starkt Rioja. Dock inga lakan. Packningen var perfekt. Jag ordnade med en barnvakt, den mest pålitliga jag hade att tillgå.

En vecka tidigare, på toaletten, framför spegeln, när jag stått och hämtat mod genom att betrakta min förvandling, hade jag sagt till mig själv: ”Nu du, nu får det bära eller brista, bara säg det!” När jag hörde att han var i hallen, öppnade jag dörren och utan att vända mig om, berättade jag att jag skulle hälsa på en gammal kompis och sova över en natt nästa helg. Han hade höjt på ögonbrynen och skakat på huvudet. ”Ja, du gör ju som du vill nu förtiden.” Så möttes våra blickar en kort stund genom spegeln. Hans ögon var svarta och det kändes som om de ville nagla fast mig där jag stod. ”Du har förvandlats till en ful anorektiker, vet du det?” sa han och fortsatte: ”Räkna bara inte med att jag ska passa barnen!”

Timmarna på tåget flög förbi alldeles för snabbt. Jag tog upp min bok men förstod inte ett ord. Tankarna malde. Det var vansinnigt hela projektet. Jag hade ingen annanstans att ta vägen, jag hade inte bokat hotell, jag hade inte ens kontrollerat om det gick något tåg tillbaka samma kväll. Hon måste komma och möta mig, något annat var inte möjligt!

Vi närmade oss staden. ”Det var så här de mådde, kvinnorna i de ryska romanerna, strax innan de fick ett hysteriskt anfall eller svimmade av rörelse!” slog det mig. En sista gång gick jag på toaletten, lös i magen av nervositet. Jag stoppade ännu en Fishermans Friend i min torra mun och drog därefter på mig ytterkläderna. Vi rullade in. Stationen slukade oss i sitt stora drivhus av glas. Jag steg av som en av de första, ivrig att komma ut och söka henne med blicken.

Hon var inte där.

Jag svalde och svalde.

Nej, hon var inte där.

Så sakta jag kunde gick jag in mot stationsbyggnaden. Skammens rodnad hade redan börjat stiga, jag kände hur det hettade i mina kinder, skammen över att inte vara väntad, när man tror att man är det.

Då stod hon där.

Solen bröt fram, körer sjöng i fjärran, det dånade i mitt huvud och allting rörde sig, hela stationen liksom lyftes en aning uppåt med tåg och perrong och stins och allt! Benen ville knappt bära mig och ändå kände jag mig lika stark och oövervinnerlig som den som bestigit en bergstopp och nu skådade ut över länder och riken medan alla mumlade och viskade till varandra: ”Där ser man, hon kom ändå!”

Hon sträckte fram handen, men jag tog den inte utan gav henne en kram som hon endast artigt och flyktigt besvarade, just så som hon alltid kramat mig, hastigt, i förbigående. Jag sneglade på henne från sidan. Hon hade åldrats men inte mycket. Från att alltid ha varit smal hade hon nu samlat på sig ett par kilon, det var allt. Väl ute på gatan pekade hon på sin bil och skrattade till. ”Va tycker du om att åka Merca?” Bilen var gammal och rostig som hennes bilar alltid varit. Äntligen kände jag igen henne, skrattet bubblade upp, det fortplantade sig som radiovågor mellan oss. Vi åkte genom staden. Hon körde vant och säkert så som gamla taxichaufförer kör, noggrant anpassande farten i varje kurva. Jag drog jackan närmre mig, som om kroppen först nu reagerade på vad som skulle hänt om hon inte varit där. ”Fryser du?” frågade hon och drog upp värmen.

När jag klev in genom dörren slog en blandning av såpa och sur skurtrasa emot mig. Hennes hem bestod av ett enda rum med en sliten soffa, ett rangligt soffbord och en säng. Köket var bara ett pentry, det helkaklade badrummet var utan matta. Golven var fortfarande våta, hon måste ha jäktat hem från jobbet för att hinna städa. Ett par gulnade tidningsurklipp på olika hockeylag var upptejpade på väggen. Invid sängen fanns en trälåda med en adventsljusstake på, som, förstod jag, användes som nattlampa. Det stack till i mig av besvikelse. Att hon levde bohemiskt hade jag alltid beundrat henne för. Men nu var det något annat.

”Som om hon tappat bort något eller aldrig funnit det”, for det genom mitt huvud.

Jag tog av mig jackan.

”Men oj då, du är klädd som om du ska på disco eller nåt!”

Högröd i ansiktet började jag stamma:

”Man vet aldrig!”

Men rösten tonade ut, den klarade inte av att bära mig igenom hela meningen.

”Vill du ha något, är du hungrig?”

Hon hade köpt äpplen, stora söta, trista import-äpplen. Hon hade bröd och ost. Inget annat fanns i kylen och hon gjorde ingen ansats till att föreslå att vi kunde äta ute.

”Jag visste inte om du skulle stanna mer än en liten stund?” sa hon och nu lät det som en ursäkt. Hon upprepade därefter frågan och jag svarade:

”Ja, tack, jag tar gärna en macka.”

I själva verket var jag vrålhungrig, inte en tugga hade jag fått i mig på många timmar. Jag tog mod till mig och ställde vinflaskan på bordet.

”Hoppas du vill dela ett glas, det är ju trots allt fredag! ”

Sedan gick jag fram till fönstret. Det var mycket smutsigt men utsikten var enastående. Klockan visade på sex. Vi hade aldrig druckit en droppe vin tillsammans. Hon såg perplex ut men satte fram två dricksglas. Det var skruvkork på flaskan så hon slapp rota runt efter en öppnare. Redan efter första glaset flöt samtalet fram och åter mellan den tid som varit, människor vi känt och händelser vi råkat ut för. Efter andra glaset förstod jag att hon verkligen inte var van vid starka drycker. Hennes röst blev mjuk och hon satt kvar på samma plats trots att jag kröp närmre henne.  Efter tredje glaset bekände jag allt. Hur jag ljugit om att jag skulle göra något annat den här helgen, att jag fortfarande bodde under samma tak som min sambo men att mitt beslut var oåterkalleligt. Jag samlade just nu bara mod inför uppbrottet, inget annat. Hon ville inte prata om detta, hon ställde inte en enda följdfråga om mina planer utan såg i den stunden bara väldigt besvärad ut.

Lagunilla spred sig tillsammans med smörgåsarna och äppelklyftorna i våra kroppar. Jag fick energin åter, rummet gungade en aning när jag gick på toaletten. Handduken var bytt idag men hade inte varit vikt. Tvålen var densamma som hon alltid hade använt, Barnängen. Jag stannade till ett ögonblick och föreställde mig henne där i badkaret, naken, med tvålen i handen.

När jag kom ut hade hon satt på tevatten och kom tillbaka med Liptons gula påsar i varsin mugg. Min kropp kändes febrig. Klockan visade på nio. Vi kastades tillbaka in i verkligheten då jag frågade om jag kunde sova här?

”Ja, var ska du annars ta vägen?” svarade hon men såg samtidigt så förvånad ut, som om hon inte kunde tro att det var verkligt att jag satt där bredvid henne och skulle sova här.

”Nå, det är ju inte första gången vi delar vare sig rum eller säng, eller hur!”  frustade jag fram i ett skratt. Hon skrattade inte tillbaka.

”Minns du dom första somrarna, när vi drog ihop sängarna så nära vi kunde, i det blommiga rummet?” Inte heller detta ville hon kommentera.

Men här fanns bara en säng. Soffan hade varit omöjlig att sova i.

”Det är en sån som knappt går att sitta i!” kastade jag ur mig.

”Men visst har vi delat säng förr!” skämtade jag vidare, medan tystnaden började välla in över rummet, en tystnad stor som i en kyrka. Du stiger in genom kyrkdörrarna, det är bara du och organisten på läktaren och du vet att han är där för de sista tonerna klingade bort i samma stund som du öppnade den tunga porten. Men sedan är det tyst.

Hon gick bort och släckte taklampan och tände sedan adventsljusstaken. Därefter gick hon till badrummet. Och nu satt jag där på sängkanten och insåg att mitt manus räckte bara hit. Rekvisitan låg i min svarta väska men fler repliker hade jag inte. Så jag kasade ner mina strumpbyxor så fort jag kunde. Benen lyste vita. Kjolen fick jag av mig, den röda toppen likaså. Jag huttrade till av blygsel. Så här skulle det ju inte bli, hann jag tänka innan jag fick av mig min behå och så på med det svarta nattlinnet fort, fort, innan hon kommer ut! Jag hann. Jag hann även vika ihop kläderna och stoppa trosorna i det lilla väskfacket. Hon tog tid på sig, hade alltid varit noggrann med sina tänder, höll sig alltid ren. På henne fanns ingen fläck.

”Jag lämnade det tänt”, sa hon, när hon kom ut i hallen och jag var snabbt på benen och nästan trängde mig förbi henne. Fort lade jag papper i toan så att det skulle porla mindre. Det iskalla golvet fick mig att än snabbare komma på fötter, borsta tänderna och tvätta av mig och släcka och samla ihop mig. ”För det är nu”, hann jag tänka innan jag gick ut från badrummet.

Hon hade redan krupit ner. Jag ser att hon har en t-shirt på sig. Vi säger fortfarande inget. Jag lägger mig där det ser lite tomt ut, närmast dörren. Hon har tagit sin ena kudde och lagt den till mig. Lakanen kan inte ha blivit bytta idag, hennes Barnängen-doft slår emot mig. Jag skymtar hennes högra ben när jag lyfter på täcket och ser att hon har några slags tunna träningsbyxor på sig. ”Vad trodde du, din lilla idiot?” hör jag den gamla vanliga rösten väsa i min nacke: ”Trodde du att hon ville ha dig, va?”

Jag är tillbaka till den sista gången vi sov tillsammans. Då skulle jag fylla sjutton. Det hade varit iskallt för vi kom hem sent och pannan måste ha lagt av. Jag hade i min överhettade tonårshjärna då, precis som nu, gjort upp planer, både för kvällen och natten. Och allt gick bra ända tills vi hade lagt oss. Hon hade också då, krupit ner med de flesta kläderna på, tröja och sådana där mjuka träningsbyxor, precis som nu, men det som hade omöjliggjort varje försök till närmanden var, att hon hade tryckt ner det tjocka duntäcket, tätt mellan sig och mig, som en mur blev det, en mur omöjlig att forcera hur jag än drog. I mörkret hade jag sedan tagit mod till mig och i all min naiva tonårsiver hade jag sagt henne allt, allt, precis som nu. Hon hade svarat med tjock men stadig röst, rakt ut i mörkret:

”Nej, tänk inte på mej. Du ska ut. Ut och träffa jämnåriga.”

”Killar!” hade hon lagt till och det ordet hade gått som ett svärd genom mitt hjärta. ”Sov nu!” hade hon sedan upprepat mellan mina snyftningar.

Lägenheten var väl isolerad, som en hermetiskt tillsluten bubbla kändes den, inte ett ljud hade jag hört, som om där inte fanns fler än vi. Men nu, i denna tystnad, hördes ett skrik som borde kunna tränga igenom den tjockaste betongmur. Min kropp skrek, den skrek i tystnaden och jag visste att hon hörde, för alla gånger vi delat rum hade hon alltid somnat tvärt medan jag legat och lyssnat på hennes andetag i andra ändan. Nu sov hon inte. Hon var klarvaken och vinet hade sjunkit undan, och båda var vi åhörare till min kropp. Hennes kropp hördes inte, den var lika stum som den alltid varit, stum och liksom undangömd.

Men nu släcker hon adventsljusstaken, och jag blir plötsligt full i skratt, det kommer för mig att om vi vore ett par så hade jag sagt ”Älskling, vill du släcka staken?” och det blir så komiskt att jag måste fnissa till och det där fnisset blir min räddning. För nu är mörkret sammetsmjukt, hjärnan känns sammetsmjuk, min kropp sjunker ner och in mot madrassen, den slutar skrika och jag tar mina händer och känner på mina höftben som jag kommit att tycka om, det enda jag tycker om, bevisen för att jag inte längre är tjock och ful.

Nu ligger jag på rygg alldeles stilla, och när fnisset har tystnat och innan kroppen börjat skrika igen, vänder hon sig emot mig, jag förstår att hon gör det, för jag känner hennes ansikte nära mitt. Jag hinner tänka: ”Nu kysser hon mig!”

Men i stället lägger hon sin mjuka, varma hand på min panna. Hon känner på mitt hår. Hon drar i det sakta och varligt, stryker mig sedan åter över pannan. Hon fortsätter så att röra vid mitt ansikte, varje liten del, mitt ansikte blir ett landskap med dörrar in till andra landskap, det breder ut sig under hennes fingrar och när varje liten millimeter är genomsökt och begrundad, fortsätter hon lika intresserad sin resa vidare ner över min hals och mina nyckelben. Bit för bit av min kropp hälsar hon på, mycket noggrant, mycket intresserat och som om vi hade all tid i världen. Jag blir alltmer förvirrad för detta har jag aldrig varit med om. Tiden har aldrig varit på min sida. Och har jag fått något så har jag alltid snabbt fått hiva upp plånboken och betala med ränta! Men nu måste klockan ha stannat, för allt runt omkring mig upphör i denna natt. Det är bara hennes hand på min kropp och snart vill hon väl att jag också ska göra något, på något sätt betala tillbaka för detta sällsynt stora intresse, denna vördnadsfulla påhälsning som jag nu börjar allvarligt tvivla på. ”Hon har inte ens dragit i nattlinnet, det fick jag själv ta av mig men visst, det var inte så att hon slutade röra vid mig när jag nu ligger här med bröstvårtorna så styva att inte en barnamun hade fått ut en droppe mjölk”, tänker jag, och känner ett styng av skuld och skam, tänk om de såg mig nu, heliga Maria, jag slår bort tanken hårt och skoningslöst som vore den en elak fluga på väggen.

Hon vilar sin hand på än det ena, än det andra bröstet. Därefter på min mage. Höfterna som är vassa som skrämda fågelvingar söker hon göra mjuka genom att länge kupa handen över dem. Vid detta lag är jag förbi och bortom av lust. Jag är lika hård och spänd och fuktig som vilket kön som helst skulle ha varit i detta tillstånd och jag blir till slut gråtfärdig och mumlar ett: ”Snälla, älskade!” tyst så att hon inte ska höra, för tänk om förtrollningen bryts och allt blir förstört och jag vill ju bara att hon och jag och … Jag vänder mig emot henne och stryker henne över ryggen medan jag försöker dra ner hennes tunna, mjuka byxor, jag gör det lika självklart som jag hjälper barnen på toa eller sambon när han vill att vi ska, och jag måste, för hans skull, om inte annat.

Men då reagerar hon blixtsnabbt! Hon föser bestämt undan min hand och kniper samman sina lår. Jag faller tillbaka på rygg. Tystnaden är inte längre ett valv, ej heller en bro som vi kan färdas över. För nu är hennes tystnad total. Total och slutgiltig. Och nu bränner det bakom mina ögonlock. Nu letar tårarna sig fram och rinner ner för min hals. Jag tar på mig mitt svarta nattlinne. Jag svarar henne tillbaka med att inte säga ett ord. Natten blir morgon. Det blir mer te och sedan kör hon mig till tåget. Våra blickar går förbi varandra. Tåget rullar in och jag hoppas fortfarande på något slags under. Men hon säger bara det som hon alltid brukade säga innan hon vände sig om, alltid vände hon sig om och gick utan att en enda gång se sig om, nu minns jag det, hur kunde jag glömma en sådan sak?

”Ha det bra!” säger hon lika snabbt och tyst som hon sagt sitt namn i telefonen.

Och sedan åkte jag hem.

Men trots att hon därefter inte ville, eller kunde, vare sig det ena eller det andra, trots allt ofärdigt och osagt, räknade jag mitt liv som före och efter den natten. För från den natten var något annorlunda, hur litet och ynkligt det än satt där, längst in i mig, så hade det fått fäste, som det lilla embryot levde det snart ett eget liv. Man kunde ta en spiskrok, en sådan som Emils pappa hade i handen när han dängde den i soppskålen på den lille Emil, ja, man kunde försöka krossa mig på nytt och på nytt! Men den skatten, inte större än en liten oansenlig pärla, som jag nu hade längst in i mig, den blev stark och väldig och växte sig slutligen så stor att jag en annan dag, i ett annat liv, kunde flyga. Jag vecklade ut mina vingar och det var svårt, men jag lyfte, som fjärilen steg jag uppåt och med mina lungors fulla kraft kunde jag ropa mitt:

”Jaaa! Nu kommer jag!!!!”