VINYL. Det är torsdag och dax för veckans vax. Idag handlar det om mystiska vita etiketter som hanteras av samlare med vita handskar. Jesper Nordström reder ut begreppen.
Vita handskar för att hantera vita etiketter. Så kan man enkelt beskriva fenomenet white labels inom den mystiska skivsamlarvärlden. Det är oftast ovanlig musik utgiven utan artistens medgivande, som i mitt aktuella fall två konserter av Tangerine Dream i Östberlin.
Det var första gången en akt från väst släpptes in i DDR. Instrumental electronica sågs som ofarlig och ren konstmusik och närmast som en materialsport. Otaliga äro de elektronmusikstudior och musikprojekt som gavs en ganska allvarlig “forskningskaraktär”. Se till exempel på Eduard Artemjevs soundtrack till Solaris.
Men eftersom det är neutrala etiketter skulle jag ju som säljare av begagnad vinyl kunna lura i någon vad som helst om dessa plattor, men det skedde också ett visst smusslande från artisthållet när det begav sig.
Artister ville prova nya stilar och genre och sände anonyma gratisexemplar till radiostationer och tongivande dj:s. Så skedde till exempel när David Bowie började med sitt märkligt kantiga experimentprojekt “Tin Machine” och ville mörka att det var han som låg bakom. Lite samma fenomen som när Prins Eugen klagade över att folk bara svassade runt honom i stället för ge ett ärligt omdöme kring hans måleri.
Nu är den här eran av mystik förbi. Allt finns ju på Youtube.
Det finns ytterst få hemliga exklusiva skivor som står bakom draperiet i en källarlokal i Älmhult. Dessutom har juridiken kommit i kapp. Letar man efter de här skivorna på nätets absolut största tummelplats för vinylnördar möts man av texten “Sales of this item is prohibited”.
Men ja, Youtube har ju, som sagt, allt. Men blir det inte lite så att när allt finns så finns egentligen inget? Spänningen runt musikrariteter är dess värre försvunnen. Mystiken skingrad.
jesper.nordstrom@opulens.se
