Svidande samhällssatir

TV-SERIE. The White Lotus är ett inslag i samtidsdebatten som jag misstänker att Mike White har haft liggande i kroppen länge. Det brukar vara så med det som svider, skriver Christoffer Andersson.

The White Lotus.
Skapare: Mike White
HBO Nordic.

The White Lotus (2021) är en obekväm serie som utspelas på ett lyxhotell på Hawaii. Människorna som kommer dit är privilegierade, vissa till och med originella, och som titeln anvisar är det fråga om de privilegierades problem – lotusblomman kan växa ur de flesta bottnar och därför har den kommit att symbolisera devisen att växa genom svåra utmaningar.

Vi har Shane (Jake Lacy) och Rachel (Alexandra Daddario) som rikemanssonen och arbetarklassflickan, överklassfamiljen Mossbacher med Nicole (Connie Britton) och Mark (Steve Zahn) i spetsen, den ensamma, neurotiska, stenrika medelålderskvinnan Tanya McQuoid (Jennifer Coolige) och hotellets platschef Armond (Murray Bartlett) som kämpar med sitt missbruk och sin homosexualitet. Skaparen, manusförfattaren och regissören Mike White lägger upp för ett svidande mellanmänskligt spel mellan stolta, curlade vuxenbebisar och hårt prövade arbetarklassinidivider.

Mike White är kanske mest känd för sina projekt med Jack Black: Orange County (2002) och School of Rock (2003), som författare av åtta avsnitt av Dawson’s Creek (1998) och, mig veterligen, har han bara spelat förlägna geek-roller när han skådespelat. Poängen är att steget till The White Lotus är stort och svindlande därför att satiren är dragen mycket längre än den han tidigare lagt sig till med.

Diskrepansen mellan svart och vit och rik och fattig är illustrerad ända in i karaktärernas personliga kärnor. Vi får möta bekräftelsekåta individer med tvångstankar om perfektion och maniska behov av god service, och hotellpersonalen viker sig ut och in för att fylla dessa barnsliga behov av tröst och trygghet. Det svider att stå som tredje part och se den osynliga muren mellan folk och folk som bara växer och växer tills det osynliga plötsligt blir synlig och fullt av slem.

Men allt är inte som det verkar. Bakom allting är vi alla människor och Mike White har jobbat riktigt, riktigt bra med manuset för att illustrera en karaktärsbank vi får djupare och djupare insikt i. Vi får följa med på en resa inåt, mot mänsklighet bortom skillnader och fördomar och falskspel. Där varje människa oavsett plats i livet är sin egen lotusblomma och att inget liv när allt kommer omkring är så privilegierat att det helt saknar motstånd.

Till en början är The White Lotus fruktansvärd. Inte därför att den är dålig utan därför att den svider. Den är lika obekväm som den är sanningsenlig. Privilegierade och underprivilegierade verkligheter ställs mot varandra där karaktärernas särskilda personliga egenskaper spelar de högsta tonerna, och de ifrågasätter varandras verklighetsuppfattningar på ett explicit vis, så explicit att det inte ens hjälper att blunda.

Efter några avsnitt växer den inpå en och då går det inte att titta bort. Det är bara att svepglo. The White Lotus är ett inslag i samtidsdebatten som jag misstänker att Mike White har haft liggande i kroppen länge. Det brukar vara så med det som svider.