PERSONLIGT. “Den sista dagen driver romanen framåt och bakåt. Vilka var de, farmor och farfar, under den sofistikerade och arroganta fasaden? Varför valde de att avsluta sina liv tillsammans och varför höll de så tyst om sina tidigare liv?” skriver Carolina Thelin.
En alldeles särskild kärlek av Johanna Adorján
Norstedts förlag (2017)
Översättning: Christine Bredenkamp
“Den trettonde oktober 1991 tog mina farföräldrar livet av sig”. Så börjar romanen om István och Vera, farföräldrarna från Budapest som överlevde Förintelsen och som sedan lyckades fly till Danmark från det av Sovjet ockuperade Ungern 1956.
Journalisten och författaren Johanna Adorján, född i Stockholm men uppväxt i München, introducerades 2015 på svenska med novellsamlingen Mina 500 bästa vänner. Jag får intrycket att hon långt innan dess gick och bar på idén till En alldeles särskild kärlek med ett uppdämt behov av att få berätta. Som om hon känt sig skyldig att dela med sig av sin judiska släkts öde, eller snarare ett helt folks öde, för att det är så många som inte förmår. Men också för att komma till insikt om vem hon själv är.
Johanna och hennes pappa besöker koncentrationslägret Mauhausen i Österrike, i dag ett museum. Det ser ut som en leksaksborg. Porten står öppen och alla kan gå igenom den åt bägge håll och “var och en som gått in kommer att komma ut igen”. De står på uppställningsplatsen, det påminner lite grann om ett kollo tycker hon. “Och här, i den här baracken togs organ från fångarna, vi talar levande fångar, bara för att se hur länge de överlevde”, mässar guiden. Johanna lyssnar på den där skräcken som alltid varit så närvarande men aldrig fått nämnas vid namn medan hon samtidigt funderar på om det går att köpa en cola vid utgången.
Adorján föreställer sig sina farföräldrars sista dag i livet, i deras inrökta men trivsamma villa i medelklassförorten Charlottenlund i Köpenhamn. Hon gör avstamp där; från att de vaknar, dricker sitt kaffe, städar huset skinande rent och fyller det med rosor från trädgården, lämnar hunden hos en granne, förbereder det vita pulvret de ska ta. Allt till en ridå av klassisk musik och den oupphörliga röken från cigaretterna.
Den sista dagen driver romanen framåt och bakåt. Vilka var de, farmor och farfar, under den sofistikerade och arroganta fasaden? Varför valde de att avsluta sina liv tillsammans och varför höll de så tyst om sina tidigare liv? “Det där pratar vi inte om” biter István av när Johanna frågar honom om tiden i koncentrationslägret. Hon intervjuar släktingar och vänner till farföräldrarna och vill att de ska berätta. Men det är svårt att tala om det mest smärtsamma. Lättare då att prata om vilket tjusigt par de var, Vera och István. Eller dra en vits från 30-talet:
“En judisk familj vill anställa ett nytt hembiträde. Och så kommer det en och det första man säger till henne är, vi är oerhört ledsna, men vi måste berätta för er att ni har kommit till en judisk familj. Då säger hon: Äsch, judisk eller ej, det gör mig detsamma. Huvudsaken är att ni är ariska”.
Det tar inte lång tid att ta sig igenom den ganska tunna romanen, snyggt översatt av Christine Bredenkamp. Adjoráns språk äger en spirituell lätthet och hon skriver med viss självironi trots det tunga ämnet. Det är bitvis väldigt roligt, på judiskt humorvis. Som den amerikanske nobelpristagaren Saul Bellow sa: “Oppressed people tend to be witty”.
Vera var, till skillnad från sin skröpliga man, frisk och välbehållen. Hon hade många år kvar. Men samtidigt fast i tron om att det endast var István som älskade henne, hon hade bara honom. Och det är det som blir Adjoráns svar på frågan hon ställer: att det inte fanns ett liv bortom den alldeles särskilda kärleken.
carolina.thelin@opulens.se
