KÖPGLÄDJE. “Detta är paradiset som vi skapat, och det är jag så lycklig över. Det är jag verkligen. Men ändå, jag har ett litet problem, och jag tror faktiskt att jag delar det med en och annan”, skriver Christian Wåhlander.
Moderaterna vill ju få oss att konsumera så mycket som möjligt. För att hålla hjulen igång så att säga. Vackert så, naturligtvis, enorma flöden av material, från gruvor och oljefält, via fabriker för anrikning och utvinning, sen till fabriker för tillverkning av komponenter, sen till fabriker för tillverkning av produkter, däremellan alltid lastbilar, flyg, tåg, sen till grossist, därefter till varuhus och tobaksaffärer… och sen är det bara att gå ut och shoppa, och en massa finfina jobb har skapats på vägen, och planeten blir mer och mer urgröpt på köpet!
Nämnde jag sopbergen, förstörda sjöar och hav, utrotade djur, slaktfabriker för våra söta grisar och kor, gråtande skövlade skogar och dessutom ett klimat på steroider? Alltså sånt som hänger ihop med vår härliga konsumtionsekonomi?
Nej, det kanske jag inte gjorde, men det beror bara på att jag – i ett försök att efterhärma en äkta moderat – alltid försöker att vara positiv, och se ljuset i tunneln, och förstås anse att glaset är åtminstone halvfullt, till och med när det är fullständigt tomt!
Så kan det bli alltså bli bättre? Nej! Detta är paradiset som vi skapat, och det är jag så lycklig över. Det är jag verkligen. Men ändå, jag har ett litet problem, och jag tror faktiskt att jag delar det med en och annan.
Ojdå, slut på skruv och plugg – dags att handla upp mig, så att jag kan sätta fast skåpen i köket.
Clas Ohlson ligger i köpcentret Triangeln i centrala Malmö, sju hundra meter från Möllan där jag bor. De har skruv och plugg, och mycket annat därtill, såsom elgitarrer och dammsugarpåsar.
Jag går ner för trapporna från vår lägenhet, öppnar porten och hamnar på Ystadsgatan. Blåsigt som vanligt, det är ju Malmö som sagt. Solen målar husen i starka färger, och folk promenerar omkring. Jag sluter mig till den allmänna mängden av människor, och ungefär där börjar bekymren.
Två snubbar går en meter bakom mig och pratar väldigt högt om tevespel och tentor – och de skrattar så att det skär i luften. Jag stannar och tittar in i ett skyltfönster tills de gått förbi. Aha, dom säljer vattenpipor där inne. Synd att jag inte röker.
På likartat sätt fortsätter jag min farofyllda färd genom stadens gator.
Jag fortsätter min promenad. Fasadrenovering pågår, och trottoaren är extra smal. En barnvagn står parkerad utanför en köttaffär och gör allt ännu krångligare. Ett äldre par vaggar fram bredvid varandra ett par meter framför mig, tre ungdomar diskuterar högskolestudier bakom mig. Fler skratt som skakar mitt inre. Jag har ännu inte lämnat Möllan.
På likartat sätt fortsätter jag min farofyllda färd genom stadens gator, och strax är jag framme vid Triangeln. Elsparkcyklar, vanliga cyklar, motorcyklar och bilar med trimmad rallymotor fast maxfarten är 40 km/h åker kors och tvärs och med nöd och näppe lyckas jag undvika bli påkörd när jag går över gatan och in i köpcentret.
Härinne ligger två fik mitt emot varandra. Det ena upplyst på samma sätt som en tandläkarmottagning, med mängder av spotlights och lysrör. Det andra mörkt och murrigt, och med en och annan brun skinnfåtölj. Därefter följer en kaffehandel, en djuraffär, en nagelförlängningssalong, ett par mobiloperatörsbutiker, en köksutrustningsaffär, och så vidare.
Mitt norra öga skådar en Hemtex-butik, där det finns massor av kuddar och dyra filtar i lamslaget skotskrutigt, och en Lagerhausbutik, fylld av glas och trälådor och allehanda kantiga och färglösa praktiska ting.
Och överallt mängder av människor som pratar, skrattar, skriker, står still, springer runt, är i vägen. Allihopa i centrum av kosmos, ensamma på sina resor genom livet, och alla tillsammans just här och nu med mig, som bara vill ta mig till Clas Ohlson oskadd.
Jag tar rulltrappan ned och tar en korg när jag kommer till butiksplanet.
Det finns bara en typ av butikskorg, och den är av storleken maximal. Enorm helt enkelt. Jättebra när man ska handla elefanter och så vidare, det kan jag mycket väl tro. Men något klumpig för den som vill göra inköp av bläckpennor och armbandsklockor.
Jag är inte så ofta på Clas Ohlson, så jag vet naturligtvis inte var det finns skruv och plugg. Jag letar efter nån att fråga, men ser ingen. Irrar runt en stund och fortsätter att leta efter personal, och ser så småningom en så kallad servicedisk. Där står en ur personalen och diskuterar med en kund. Tre andra kunder väntar på sin tur.
Det verkar gå undan ändå, det tycks som om kunden som diskuterar med personalen har fått sina frågetecken uträtade. Men vänta… nej, nu lutar sig bägge mot personalens dataskärm på ett olycksbådande sätt. Går att beställa… men i så fall vilken färg, och hur många, och vilken storlek, och vilket modellutförande i så fall?
Nja, mycket att ta ställning till så här i slutskedet uppenbarligen. De tre andra kunderna verkar inte bry sig alls, detta är bara normalt och trevligt, och de bläddrar runt bland intressanta facebookinlägg på sina mobiler. En av dem börjar plötsligt prata högt, nån ringde visst upp.
Javisst, nä, verkligen? Fy alltså, men vad gjorde du då? Oj, det var ju en tydlig markering, men vad sa han då? Va, vilken skit, så jävla oförskämt, håller verkligen med dig, det gör jag.
Jag tittar mig runt – finns nån annan personal ledig kanske, eller kan man möjligen se skruvavdelningen härifrån?
Hade det åtminstone funnits kölappar hade jag vågat släppa min plats i den stillastående kön, men det finns det inte, och nu har jag en ny stackare bakom mig. Hon ser väldigt deprimerad ut, säkert förstår hon att hon är förlorad i moderaternas glada köptempel för lång tid framåt, bara för att hon inte vet var glödlamporna och skarvsladdarna finns.
Tjugo minuter senare är det nästan min tur, och jag känner hur något som påminner om livsglädje börjar spira i mitt bortdomnade hjärta. Men vad nu? Personalen lämnar helt sonika sin post! Jag och de andra kunderna i kön är helt utlämnade åt våra egna öden, och ingen förklaring till detta plötsliga personalfrånfälle står att få heller.
Det går en liten stund, och jag tar mig om halsen. Har jag något som sitter åt på något sätt? Ett strypkoppel kanske? Nej, jag kan inte känna något, men ändå är jag på väg att kvävas. Obehagligt. Är det alltid så här på Clas fucking Ohlson?
En ny ur personalen dyker upp, det ser ut som om han ska börja gymnasiet snart. Säkert väldigt kunnig i byggfrågor tänker jag glatt. Han visar mig till skruven och pluggen, det var ungefär fem meter bort, precis runt hörnet från där jag stått och väntat på att få hjälp. Är det något annat jag kan hjälpa till med? frågar han.
Jag tänker så det knakar. Det vore kanske klokt att passa på att utnyttja detta läge. Det enda som dyker upp i huvudet är dock bilder på butikspersonal i giljotiner, så efter tio sekunder säger jag tyvärr inte, och ynglingen släntrar tillbaka till servicedisken.
En person över 80 bast i en kö – den får man definitivt undvika.
Jag lägger ett litet paket skruv och ett litet paket plugg i den jättelika shoppingkorgen. Sen drar jag den efter mig mot kassorna. Förmodligen har någon klåfingrig kund testat Karlssons klister på ett par av hjulen, för den skrapar och låter och drar väldigt snett.
Det är lönehelg, två kassor har öppet och till bägge är det lång kö. Nu gäller det att välja den snabbaste. Jag synar med expertöga kunderna och deras korgar. En person över 80 bast i en kö – den får man definitivt undvika. De hör aldrig vad personalen säger, har alltid tusen orelaterade frågor, varav vissa om färdtjänst, och ska naturligtvis betala med femöringar från 1973 som inte längre är valida i vårt monetära system.
Den andra kön har å andra sidan ett gäng korgar som svämmar över av varor av blandad sort, vilket inte heller känns särskilt betryggande.
Pest eller kolera, pest eller kolera, och innan jag hinner ta ett steg mot den ena kön blir jag passerad av två stojande barnfamiljer med mängder av leksaker och annat i sina korgar, och dom tar varsin kö.
Inte min dag detta tänker jag och gör uppgivet ett val till slut.
Jag kan efter en stund besviket konstatera att denna åldring är ett mönster av effektivitet när det kommer till att handla på Clas Ohlson, men att min kö däremot är dysfunktionell de Luxe. Ideligen är det varor som inte går att scanna in, och flera gånger byts kassören ut av oklara anledningar, och ibland kan dom inte logga in i kassasystemet – och så vidare.
Till slut blir det ändå min tur, och nästan gråtande lägger jag mina två ynka askar på det breda kassabandet.
”Ojdå, nu brakade kassasystemet helt”, säger kassören. ”Har du Swish?”
”Nej, men jag har cash”, säger jag och försöker pressa fram ett leende.
”Detta är en kontantfri kassa tyvärr, då får du ta den andra kassan.”
Jag vänder mig om och ser en enorm ringlande kö till kassan jag tidigare valde bort på grund av mina fördomar mot åttioåringar, och jag säger att tack så mycket, men jag kommer nog tillbaka en annan dag.
Med en van rörelse skyfflar kassören ned mina ickeinköp i en funktionell och rymlig plastlåda, och ber mig ha en riktigt fin helg.
Jag åker upp för rulltrappan till ljudet av ett larm som nu tjuter för fulla muggar eftersom en stackare som var på Kappahl förra veckan fick med sig nån konstig magnet, i den beiga byxan, som påverkar Clas Ohlsons detektorbågar.
En ström av människor på väg åt olika håll fångar upp mig och det känns som om jag är en kula i ett flipperspel och jag tänker att det möjligen är en mardröm jag fastnat i och jag tänker att moderaternas glada värld nog inte riktigt passar alla om sanningen ska fram, trots att det verkar så kul, allting, i reklamen.
christian.wahlander@opulens.se
