Minimalistiskt iscensatt poesi berör

FRIHETSLÄNGTAN. “Framför allt är det texten som är essensen och styrkan i föreställningen. Pamela Jaskoviaks poetiska manus som från första stund fångar in och naglar fast”, skriver Hanna Chawki som sett Isadora & Kärleken på Hagateatern i Göteborg.

Isadora & Kärleken 
Hagateatern, Göteborg

Isadora Duncan är ett välbekant namn för de flesta. Hennes frigjorda barfotadans, tunikor och fäbless för det antika Grekland. Att hon revolutionerade dansvärlden och mjukade upp de strikta linjerna i den klassiska baletten. Även hennes död är uppmärksammad. Hon dog endast 50 år gammal under en tur med sin Bugatti på Franska Rivieran, då hennes älskade scarf fastnade i ett av karossens däck och ströp henne till döds. En kvinna som levde efter sitt hjärta och trotsade konventioner och givetvis fick betala ett pris för detta.

När Hagateatern i Göteborg åter har premiär på en pjäs efter ett längre uppehåll, är det med ett stycke skrivet av författaren och poeten Pamela Jaskoviak som heter Isadora & Kärleken. Att Jaskoviak valde att skriva om Isadora handlade delvis om att dansaren tragiskt förlorade sina bägge barn när de var små och drunknade i Seine. Hur kan man orka fortsätta leva efter en sådan förlust, hur finner man kraften att gå vidare? Svaret på den frågan var – som jag uppfattar det när jag ser pjäsen – att hon grep tag i varje stycke intensivt liv som kom i hennes väg: en rad älskare, alkohol, dansen såklart och den ryska, unga poeten Sergei Yesenin som strax efter deras separation tog livet av sig.

Salongen är till bredden fylld av åskådare. Scenlösningen och rekvisitan är spartansk och effektiv. Svarta plaströr utgör fonden och skådespelarna har endast sina egna kroppar och ord att luta sig emot. Möjligheten att fuska eller slarva i det fördolda är bortblåst i det avslöjande rummet där siluetterna, svart mot vitt och vitt mot svart tar form såsom som svart blyerts mot ett vitt papper. Ljuslekarna följer känsligt aktörerna och det är ständigt små nyanser som driver skådespelet fram. Men framför allt är det texten som är essensen och styrkan i föreställningen. Pamela Jaskoviaks poetiska manus som från första stund fångar in och naglar fast. En text om själen, dansen, konsten, olika män som passerar revy i Duncans liv, barnen, roliga galna ögonblick, såväl som den yttersta förlust och sorg.

Jag får en inblick och djupdykning i Duncans liv, en äventyrares liv som skydde moralism och stelbenthet, upphöjde friheten och passionen, men slogs även mellan möjligheten att utöva sin konst och att leva med och älska olika själviska konstnärer. I en passage får vi följa hennes relation med den förmögna Lohengrin, som med sina pengar hjälper henne att uppfylla många konstnärliga drömmar. Det tycks som att den relationen inte var lika passionerad som den till en alkoholiserad rysk poet, men det är ändå en sekvens som berör mig mer än de andra romantiska kärlekarna, Kanske för att man upplever att Lohengrin är hängiven och oskuldsfull i jämförelse med övriga självupptagna konstnärer som porträtteras.

Vi hjälper författare och kreatörer att formulera sin idé, att hitta rätt tilltal och att nå ut.

Skådespelarna Sara Klingvall och Daniel Adolfsson är klädda i svart. Deras armar är nakna och båda är begåvade med väl skulpterade överarmar vilka hamnar i blickfånget. Det är ordet som är centralt men armarnas rörelser och spel mot den svarta fonden ger oss kropp. Sara Klingvall talar distinkt och varje textrad är tydlig, vilket jag är tacksam för eftersom versen är en njutning. Rader som ”Europa, vilken mardröm. Och Amerika som en sminkad hora i jämförelse med tåliga moder Ryssland” eller öppningsfrasen  ”Jag vet var själen sitter, här, under bröstkorgen, där det är sådär mjukt. Den kan aldrig dö.”

Klingvall utstrålar flickaktighet och naivitet, med ett stort leende som allt som oftast är utslaget som en plym över ansiktet. Som om hon bär en påtvingad tapperhet genom livets alla höjder och dalar. Daniel Adolfsson illustrerar och fyller i hennes historia med rörelser och minspel och agerar hennes olika män. För det mesta funkar det, vissa moment och personer har hunnit landa mer i hans lekamen, medan vissa känns aningen mer fladdriga. Detta är marginellt och lär ta form under den fortsatta spelperioden.

Att se en pjäs nu i en tid då restriktioner och regler florerar som aldrig förr, som handlar om en kvinna vilken ut i fingerspetsarna vurmade och levde frihet känns som en oerhörd befrielse. Även om hennes liv många gånger var oerhört utmanande och tragiskt. Men tragiken väger mindre när man ser att en människa tar steget till att leva fullt ut. Slutscenen är hjärtskärande då hon återförenas i döden med sina barn. En stark scen, men det jag bär med mig ut i den regniga Göteborgskvällen är en kvinna med modet att älska och leva och bryta konventioner. Även den ständiga konflikten mellan konsten och kärleken. Är den nödvändig? Ska alltid friheten att kasta sig ut i handlös passion och friheten att hänge sig åt konsten krocka med varann? Är dessa källor av rymd, dessa kärlekar oförenliga?