Novell: Lördag i de tidiga tonåren

PROSA. Läsare som följt Opulens en längre tid har sannolikt läst någon text av Björn Muda. Nu återkommer den skrivande brevbäraren med en fin novell om gränslandet mellan barndomen och vuxenlivet.

Björn Muda bor i Hökarängen, jobbar som brevbärare och skriver, framför allt kortare självbiografiska texter. Bland annat noveller på sin blogg Björn The Mailman.

Björn Mudas texter har återkommit med vissa mellanrum här i Opulens och nu har vi nöjet att presentera hans novell Lördag i de tidiga tonåren. Den handlar om att befinna sig i gränslandet mellan att vara barn och vuxen – rastlösheten och spänningen av att bryta mot mot det tillåtna: “Vi fick inte vara där, det var rentav förbjudet, vilket var vårt bränsle”.

CAROLINA THELIN 

Lördag i de tidiga tonåren

Det var sen eftermiddag i oktober, snart skulle den övergå i kvällning. Vi vankade utan mål, jag och min kompis, förflyttade oss i den tidiga skymningen. Tidigare på dagen hade vi varit nere i sjukhusets kulvertar och åkt i de långa korridorerna på sparkcyklar. Det blev snart enahanda, men kittlingen av att det inte var tillåtet att nyttja sparkcyklarna och rulla fram i de underjordiska gångarna fick oss att fortsätta. En man som drog på en bår skrek efter oss, och det ökade på spänningen ytterligare. Vi fick inte vara där, det var rentav förbjudet, vilket var vårt bränsle.

Men till slut la vi ner. Vi skildes åt för att gå hem och äta, sen möttes vi upp igen.

På helgerna måste man söka sig ut, det var därför vi befann oss här ute. Nu var det lördag och då kunde man inte sitta hemma och trycka, även om det var varmt och skönt.

Vindarna tycktes komma från ishavet och jag stoppade händerna i fickorna. Morgondagen kastade sin skugga över mig. Veckans sista dag, varför var den så besvärlig? Redan på lördagsmorgonen kände jag av den, hur den kom krypande med sin ödslighet.

Det är besynnerligt, för egentligen existerar den ju inte på riktigt; veckan med sina dagar är något människan har hittat på för att bringa struktur till vår befintlighet. Söndagen är bara ett påfund, eller en fantasi.

Men ändå: när söndagen var över så gick resten av veckan ut på att komma bort från den, samtidigt som man hela tiden närmade sig en ny. Enda gången jag kände mig fri söndagens boja var på väg hem från skolan på fredagen. Då ville jag stanna nuet.

Vi vandrade de tomma gatorna fram. Mörkret lade sig slutligen, och det var gott: att vara ute i kvällen och natten var vad som förväntades av oss. Instinkten styrde oss, fick oss att irra runt på jakt efter något vi inte förmådde uttrycka. När dagens ljus byttes mot dunkel, då blev landsortsstaden något annat; gatorna, parkerna, antog en ny skepnad.

En ensam sprayburk rullade runt i vinden, jag plockade upp den och skakade: inte tom. Gick fram till ett elskåp samtidigt som kompisen spanade: lika folktomt som alltid, spraya på. Men färgen räckte bara till den första av den obegripliga samling bokstäver som utgjorde min signatur, min “tag”.

Jag studerade mitt ofärdiga verk, ett knappt synbart Z i silver, och det kändes ändå lite bra i kroppen.

Vid en järnvägsövergång stötte vi på en flock med killar som också drev runt på måfå. Några kände jag lite, de gick i en parallellklass, andra gick på en annan skola, de hade jag sett i skolkatalogen. Vi anslöt till dem och fortsatte vår färd genom lördagskvällen.

Det var en rätt spretig samling, förenade av lusten att vara ute sent. En av dem drack ur en flaska läsk, och när han var klar kastade han den upp i luften. Det var lite kul när den sen träffade asfalten och gick i kras, det tyckte alla och flinade samtidigt som vi tittade oss omkring. Men ingen hade sett nåt, så vi lunkade vidare. En dosa med portionssnus gick runt mellan oss. Jag avböjde då jag motvilligt insett att jag alltid blev sjuk av det, kallsvettig och illamående.

Vi bestämde oss för att gå till slottet, där hade vi hört att ungdomar brukade samlas på helgerna.

På vägen passerade vi mitt hus, och jag såg det varma ljuset därinne.

Framme vid slottet hörde vi ekande rop, tjo och tjim. Platsen var belägrad av mörka silhuetter, man såg inte vilka det var som irrade runt därinne på borggården och utmed vallgravarna, men de föreföll äldre än oss.

Plötsligt frigjorde sig en figur ur ett sällskap som rumlade runt i en av slottets tunnlar, och vinglade fram till oss. Det var ju hon, en klasskompis, en av de som hade börjat umgås med äldre killar, storväxt med långt ljust hår. Hon slet tag i en av oss, den kortaste killen i min parallellklass, och kysste honom, länge. Sen skrattade hon och lullade tillbaka till de andra inne i tunneln. Det var mycket omtumlande, inte bara för honom, utan för oss alla. Utgick från att han var okysst fram till denna stund, att det var därför ett belåtet men framförallt lättat smil spreds sig i hans nuna. Möjligen hade han föreställt sig en något mer romantisk debut, men nu var det gjort.

Det var en uppfriskande händelse, men samtidigt skrämmande; vi lämnade slottet och det som pågick därinnanför murarna.

Därefter drev vi runt nån timme utan att stöta på nån eller nåt. Det var kallt, och de flesta i den lilla staden var väl hemma. Klockan började bli sen, snart kunde man gå hem.

Nästa helg skulle en mässa äga rum i staden och uppe på en kulle hade man monterat stora skyltar för att marknadsföra den. Vi fick syn på dem och drogs dit, kanske kunde man hitta på nåt där?

Väl framme vid de enorma plakaten av plåt började några av oss känna och klämma på konstruktionen. Den var mycket bastant och robust byggd, med oräkneliga bultar och skruvar.

Att montera ner den skulle ta timmar, så här fanns ingen tid att spilla. Med ens förvandlades den tidigare så oorganiserade gruppen utan riktning till ett mycket effektivt arbetslag med ett tydligt mål i sikte. Det skruvades och vickades metodiskt i natten, samarbetet var imponerande.

Jag betraktade verksamheten nån timme utan att deltaga aktivt, eftersom jag inte var särskilt praktiskt lagd. Sen gick jag hem. De andra noterade knappt min sorti, de var så upptagna med sitt.

På måndagen, efter ännu en söndag, stod det att läsa om skyltarna i lokaltidningen, att de hade monterats ner under lördagsnatten. Det var en liten notis, men iallafall: jag var där.