I FOKUS. Fem korta, aktuella kulturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet.
1. Metadrama
Bergman Island
Recension av Miranda Sigander/TT
Regi av Mia Hansen-Løve.
Bergmansafari på Fårö och kvinnligt kreativt skapande står i fokus i den tjusiga metafilmsupplevelsen ”Bergman Island” av franska regissören Mia Hansen-Løve. Den hyllade regissören Tony (Tim Roth) är inbjuden till Bergman-veckan tillsammans med sin fru Chris (Vicky Krieps), som också är regissör. De landar i Visby och tar sig sedan ut till Fårö. Där får paret uppleva skrivkramp, gamla spöken, relationsgnetande och arvet efter Bergman.
En fin och lagom kritisk exposé i Bergmankunskap, förmedlad av inhemska storheter som Stig Björkman, Melinda Kinnaman och Kerstin Brunnberg. Framför allt lyckas Mia Hansen-Løve skapa en njutbar metafilm-upplevelse.
2. Prosalyrik
Norma Jeane Baker av Troja av Anne Carson
Recension av Arne Melberg
Ellerströms
I nyutkomna Norma Jeane Baker av Troja växlar Carson mellan en lyrisk framställning som samtidigt liknar ett filmmanus (och som anspelar på en film med Marilyn Monroe) – och en essäistisk utläggning av grekiska termer under rubriken ”Krigshistoria” – hela texten har satts upp som musikteater. Hon utgår således från Euripides Helena men dubblerar Euripides huvudperson med Norma Jeane, som får anta roller: hon är Marilyn Monroe men hon är också Truman Capote och Pearl Bailey och – Helena.
Carson växlar som hon brukar: mellan roller, stilar, tider, mellan poesi och prosa. Men den här gången upphäver inte prosan poesin; istället skärps och fördjupas poesin av prosan. Carson fortsätter och fullföljer sitt sidoställande projekt – nu med tyngd och allvar.
3. Teater
Sex roller söker en författare
Recension av Lena Torquato Lidén
Backa Teater, Göteborg
Mitt i en repetition av Hamlet öppnas en krånglande skjutdörr plötsligt av sig själv och in träder en familj. En barnvagn som en mamma skjuter framför sig med ett lite större barn som sover under en filt, en skallig man i oklanderlig kostym, en tonårsdotter och en mycket allvarlig yngre pojke samt en yngre man i seglarskor och fin skjorta med tröja över axlarna. De förklarar att de är roller som letar efter en författare, så om någon skulle vilja vara så vänlig och visa dem var författaren finns är de tacksamma.
Förvåningen är stor och de repeterande försöker bli av med rollfigurerna, men dessa vill inte ge sig. Det är tur det, för det som utvecklar sig från avbrottet är genialt. Rollgestalterna berättar genom att spela upp för den snart väldigt övertygade regissören om sin familjs trauma. Om svek, alienation och ett utnyttjande som leder till en alltifrån lycklig återförening.
4. Action
Den sista legosoldaten
Recension av Christoffer Andersson
Regi av David Charhons
Jean-Claude Van Damme verkar till slut ha lämnat Amerika bakom sig. 2021 syns han i franska David Charhons actionkomedi Den sista legosoldaten, en berättelse om en gammal legosoldat vars sons identitet kapas av en bortskämd unge som tittat för mycket på Scarface. Richard Brumére (Van Damme) måste balansera nationens säkerhet med sin egen roll som pappa vilket inte är det lättaste när sonen Archibald (Samir Decazza) inte vet om att Brumére är hans far.
Överlag är Den sista legosoldaten en underhållande actionfilm som visar att europeisk film inte längre står så långt efter amerikansk film som man kan tro. David Charhon får ut mycket av sina skådespelare och för det ska han ha eloge. Jag gissar att ledtiderna (förberedelser, produktion, efterarbete) för den här filmen har varit väldigt långa men det har, om du frågar mig, bara gjort filmen gott.
5. Roman
Framtid ska min dotter heta av Bernt Olov Andersson
Recension av Thomas Almqvist
Reptil
Bernt Olov Andersson har alltid varit en författare som hållit arbetarlitteraturens fana högt. Han föddes i Hälsingland men växte upp i Sandviken och har hela tiden synliggjort arbetarnas villkor i sina böcker och fört den svenska arbetarskildringen vidare in i vår tid. Han skildrar människorna kring bruket, deras vardag, deras yttre och inre liv och fångar även det som präglar olika tidsepoker.
”Framtid ska min dotter heta” är en generös hyllning till de arbetare som gick i bräschen och banade väg för vad som komma skulle. Trotset och protesten mot orättvisorna i samhället finns med som en politisk drivkraft till alltihop. Här finns hela tiden också en livskraft, framtidstro och längtan efter befrielse och även en gestaltad känslighet och sökande oro, som romanen förmedlar. Det Andersson skriver om och hur han skriver det lämnar ingen läsare oberörd.
