MANSROLLEN. Det hörs ett nervöst surrande i foajén till biografen Rigoletto på Kungsgatan i Stockholm, det luktar popcorn och svett samtidigt som kängorna fastnar i den intorkade läsken på parketten. Det är biografens sista visning för dagen och när dörrarna till biosalen öppnas har det redan mörknat. Den kollektiva pulsen är hög, nerverna på spänn och snart ska publiken få ta del av, eller snarare utsättas för, remaken av den ultimata skräckklassikern, Stephen Kings Det.
Filmen är baserad på romanen med samma namn som publicerades första gången 1986. Sen dess har berättelsen om den dansande mördarclownen Pennywise i staden Derry, skrämt slag på generation efter generation.
Det fina med genren skräck är att vi tillsammans sluter ett avtal, vi kliver in i leken, vi gör oss mottagliga och i gengäld ska vi få bli överraskade och skrämda. Det är avtalet mellan publik och produktion.
Filmen ska just börja när en kille i beige chinos letar sig fram till platsen bredvid mig. Med sig har han en blond kvinna som troligtvis är en dejt. Inom bara några minuter så hinner han leva runt, fiffla med snapchat, tala alldeles för högt och riva runt med sina ytterkläder.
Min korta stubin är strax påväg att brinna av när chinoskillen plötsligt tar tag i min arm. ”Du får lova att inte skrämma mig nu” säger han. Han skrattar högt, förtydligar att han skojar och återvänder sen till sin telefon.
Jag kan inte låta bli att snegla åt hans håll, dels för att den starka skärmljuset från telefon skär i mina ögon genom biomörkret men kanske framförallt för att den största clownen i rummet inte är på filmduken utan i sätet bredvid mig.
Killen ålade runt i sitt säte, gömde ansiktet i snapchat och vid ett tillfälle lämnade han biosalen för att sen pressa fram ett nonchalant ansiktsuttryck när han väl var tillbaka i sitt säte. Hela tiden berättade han för sin dejt hur uttråkad han var. Tillslut låtsades han somna, samtidigt som högtalarna dånade av skräckfilmsikonen Pennywises hårresande skratt. En halvtimme in i filmen så lämnar chinoskillen bion med sin dejt.
Det är intressant att män, i en situation där det enda syftet är att få bli rädd och skrämd, inte tillåter sig att visa just rädsla. Att situationen som ska vara en lek mellan publik och filmproduktion istället blir ytterligare en gren i att visa sig känslokall och orädd. Att man tvingas stå ut med långa charader som alla spelar med i för att inte såra det manliga egot.
Det finns tusen exempel på dessa grenar. Redan när vi var tio år och gick i lågstadiet fanns det så kallade bögtestet där någon skulle hålla i ens hand och sudda på handryggen tills det av friktionen blev ett brännsår. Drog man bort sin hand så var man omanlig, feminin, gav uttryck för smärta. Ja, ni kan ju lösa ekvationen själva.
Våra lärare försöker sätta stopp för den här typen av indoktrinering i destruktiv manlighet men lyckades inte.
Det kanske verkar oskyldigt, men det är det inte, det är precis det här beteendet som fostrar män som aldrig tränats i att känna igen eller kommunicera sina känslor. En halv befolkning som handskas med situationer genom att hitta på charader för att leda oss bort ifrån det faktum att män också är människor som känner.
Den mynnar ut i olyckliga individer, krossade familjer, destruktiva förhållanden, barns dåliga relationer till sina fäder och i vissa fall också olika typer av våld.
Så till alla män, gör en samhällsinsats, visa känslor, gå i terapi och kom ihåg, det är okej att vara rädd för mördarclowner.
bim.eriksson@opulens.se
