Helgporträttet: “Jag ville vara deras röst”

MIGRATION. När Nordisk Panorama hade prisutdelning förra helgen vann filmskaparen Yasaman Sharifmanesh Bästa Nordiska Dokumentär med sin film Abolis resa, som skildrar en ung mans utvisning till Afghanistan. Dokumentären är en röst för flyktingar, som tenderar att reduceras till en siffra i tidningen.

Hej Yasaman Sharifmanesh!

Hur känns det att vinna Bästa Nordiska Dokumentär på Nordisk Panorama, en betydelsefull festival för kort- och dokumentärfilm?

– Jag är så glad, det här känns väldigt viktigt och värdefullt. Jag tror på den här typen av festivaler och prisutdelningar som hjälper till att lyfta filmer, så att fler människor blir nyfikna och vill se dem.

– Och det är det viktigaste för mig just nu, att människor ser filmen och börjar ställa fler frågor om det här ämnet, som har varit en av de viktigaste samhällsfrågorna i Sverige de senaste åren. Det pågår fortfarande, och jag tycker att det är viktigt att människor vet mer om det.

Berätta om filmen, Abolis resa.

– I Sverige hör vi hela tiden om flyktingar som utvisas till Afghanistan. Vi säger att de skickas tillbaka, men det stämmer inte, för de flesta kommer från Iran. De är den andra eller tredje generationen av afghanska flyktingar i Iran, men eftersom den Iranska regeringen aldrig gav dem något papper eller ID-handling så är de papperslösa. När de kommer till Europa får många av dem problem, och det största är att de inte kan bevisa sin identitet. Så Sverige, och andra länder, måste utvisa dem till Afghanistan. De kan inte skicka tillbaka dem till Iran eftersom de inte är registrerade där.

– Så situationen är väldigt komplicerad, men vi hör bara om dem som en siffra. Till exempel, 100 flyktingar utvisas till Afghanistan idag. 70, 25 eller 20, jag försöker omvända de här siffrorna till en verklig människa i min film och visa vad dem verkligen betyder. Vilka är dem och vilket öde väntar dem efter en utvisning?

Du följer en 20-årig man, Abolfazl, i filmen, vad är det som händer?

– Jag följer honom från migrationsverkets förvar i Märsta och åker med honom på flygplanet när han blir utvisad till Afghanistan. Det är en resa för honom, precis som filmtiteln säger, och på den här resan försöker han att skaffa en ID-handling för första gången i sitt liv. Men det är inte så lätt, han har varken familj eller släkt i Afghanistan. Systemet där är inte som i Europa, i Afghanistan behöver du visa upp din pappas ID när du ansöker om ett till dig själv. Och Abolfazls pappa är papperslös och bor i Iran. Det är en lång historia, och jag rekommenderar alla att se den för att få reda på hur han bär sig åt.

Hur kom du i kontakt med Abolfazl?

– Jag började arbeta med det här projektet i början av 2018 och träffade så många afghanska flyktingar under min research. Vissa väntade på sitt tredje beslut från migrationsverket och en del levde hemliga liv. Det var ett helt nätverk.

– Till sist bestämde jag mig för att jobba med Abolfazl. Han var annorlunda, så beslutsam. Han berättade för mig att om han blev utvisad så skulle han försöka komma tillbaka, hans kärlek fanns i Sverige. Han jobbade och studerade, hade massor av vänner och sin flickvän här. Han var väldigt motiverad till att försöka skaffa sig ett ID och ansöka om arbetsvisum. Därför valde jag honom.

Varför var det viktigt för dig att uppmärksamma Abolfazls resa?

– Som jag sa förut, jag läste varje dag på nyheterna om den här siffran av flyktingar som hade blivit utvisade, men det var ingen som försökte prata om dem eller berätta om deras situation. Jag kommer från Iran och känner till deras problem, och eftersom jag är filmskapare och alltid nyfiken på samhällsfrågor, ville jag vara deras röst.

Vilket budskap vill du förmedla med filmen?

– Det här är ingen politisk film, det är en humanitär film. Efter att jag visade den för några månader sedan fick jag massor av meddelanden från människor som började tänka på och ställa frågor om det här, och det är mitt främsta mål med dokumentären. Att be folket i Sverige att vara uppmärksamma.

– Jag visade filmen i Sveriges riksdag också, och en av dem frågade mig, tror du att vi kan ta emot alla flyktingar som kommer till Sverige? Självklart tror jag inte det, jag tycker inte att Sverige ska ta emot alla. Men flyktingar som kom hit 2015 och har bott här i sex år, det för sent att be dem lämna nu. De är en del av vårt samhälle, pratar flytande svenska, har många svenska vänner och de flesta även svenska familjer som de bor hos. Sverige är ett väldigt demokratiskt land och vi tror på mänskliga rättigheter. Vi kan inte bara blunda och säga att de inte är vårt problem längre.

Hur var det att ta risken och resa till Afghanistan, ett krigsdrabbat land, för att filma?

– Det var riskfyllt, det var farligt. Men som journalist och dokumentärfilmare fokuserar jag på mellanöstern.

– Första gången åkte jag och Abolfazl dit tillsammans och sedan reste jag dit igen en andra och tredje gång. Det var farligt för mig, och för andra människor som bor där. Man kan se i filmen hur många gånger vi bevittnar bombningar och explosioner, så många gånger! Du vet, när du lämnar ditt hem i Afghanistan så vet du inte om du kommer att komma tillbaka säkert eller inte. Och det visste jag när jag åkte, men jag hade bestämt mig för att göra den här dokumentären och kände mig väldigt motiverad till att slutföra projektet.

– Men ibland frågade vi oss…som när vi åkte till ett tablibanområde. Det skulle vara jättefarligt om de hade sett att jag inte var en afghansk kvinna, eller om de upptäckte att jag var journalist eller hade en kamera. Men samtidigt var det tryggare för Abolfazl att jag var med, om det är kvinnor och barn i bilen låter dem den passera vid kontroller. Annars hade han kunnat få stora problem, eftersom han inte hade något ID och pratar persiska, inte dhari.

Du har ett fokus på mellanöstern i ditt skapande, hur kommer det sig?

– Jag har varit i så många länder i mellanöstern och jag älskar det, jag tycker att det är det vackraste och mest problematiska området i världen. Och jag tror att det finns många berättelser där som vi behöver sprida till människor på andra platser. Jag har alltid velat berätta mina berättelser från mellanöstern för Sverige eller andra europeiska länder. När vi vet mer om varandra, kan vi komma varandra närmre.

Vad driver dig i ditt filmskapande?

– Att göra film, speciellt dokumentärer, är det viktigaste i mitt liv. Jag har aldrig kunnat finna mig i ett enkelt, rutinbundet liv. När jag var barn försökte jag alltid att skapa eller förändra något. Det finns människor i den här världen som försöker att göra den lite bättre, och det tror jag att jag också kan med mina filmer. I en väldigt, väldigt liten skala. Jag vill inte vara en passiv person, eller någon som inte bryr sig som andra människor eller vad som händer med dem. Man har alltid ett ansvar för sitt samhälle.

Vilken är din bakgrund som filmskapare?

– Innan jag flyttade till Sverige studerade jag film på universitetet i Teheran, och nu har jag jobbat som dokumentärfilmare i tio år. Jag har gjort många dokumentärer i Irak och Iran och nu jobbar jag med ett projekt i Syrien. Jag är också fotojournalist och fotograf, på samma gång, jag gick ett masterprogram i mediekommunikation på Lunds universitet när jag flyttade hit.

Har du några särskilda filmdrömmar, vilka?

– Självklart har jag drömmar, det tror jag att alla har. Jag har några berättelser som jag skulle vilja dela med människor. Det är lite svårt för de flesta av dem utspelar sig i väldigt känsliga och farliga områden dit jag inte är säker på att jag kommer kunna resa. Men min dröm är att kunna göra alla dokumentärer som jag vill göra.