I FOKUS. Fem korta, aktuella kulturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet.
1. TEATER
Cyrano de Bergerac i regi av Alexander Mørk-Eidem
Recension av Lena S Karlsson
Stockholms stadsteater
En klassiker, här förlagd till modern tid. Dramats huvudperson är Cyrano, känd för den enorma näsan. Poeten och soldaten, spelad av Alexander Lycke, älskar sin kusin Roxane. Cyrano utan sitt groteska luktorgan ställer stora krav på den skådespelare som har den bärande rollen.
Alexander Lycke arbetar hårt på att göra Cyrano till en begriplig figur i våra ögon. Han drabbas på grund av sitt lyte av bristande självförtroende och vågar sig inte på att uppvakta damer, allra minst den vackra Roxane, här spelad av Josefin Asplund. Hon är en modern och självständig kvinna som enbart låter sig förföras av poesi och hon väljer Cyranos vän Christian, gestaltad av Lancelot Ncube. Han är den vackre men när det gäller litteratur totalt obegåvade soldaten som också älskar Roxane.
En arbetsseger, för regissör och ensemble, som tål att ses.
2. DOKUMENTÄR
Lena i regi av Isabel Andersson
Recension av Karolina Bergström
Lena Nyman efterlämnade hela sjutton kassar med gamla dagböcker efter sig, frenetiskt fulltecknade skrivhäften som hon innan sin bortgång 2011 bestämt sig för att låta efterlämna till omvärlden. Regissören Isabel Andersson fungerade som redaktör för utgivningen, och har i denna film kokat samman dagböckerna med minnen från kollegor och ett ofantligt frikostigt arkivmaterial.
Här får vi följa den unga Lenas väg in i teatern, dit hon blev skickad av sin tillbakadragna arbetarklassmamma som önskade dottern mer mod än hon själv haft, och den första filmrollen i Vilgot Sjömans censurbelagda ungdomsdrama 491.
Som Isabel Anderssons imponerande debutfilm Lena visar var skådespelerskan Lena Nyman så mycket mer än såväl sitt frispråkiga alter ego i Jag är nyfiken gul som den varma rövarmodern Lovis i Ronja rövardotter – och framförallt var hon för mycket för sin samtid.
3. BIOGRAFI
Världen väntar mig. Birgitta Stenberg, lusten och litteraturen av Paul Tenngart
Recension av Elisabeth Brännström
Världen väntar mig, den biografi som Paul Tenngart, författare och docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet – nu många år efter mötet på Ålstol – skrivit om Birgitta Stenberg tar sitt avstamp år 1950, då Birgitta som stjärnögd artonåring sitter på bistron la Reine Blanche, mitt i centrum av Paris vänstra strand. I handväskan ligger de små amfetmintabletterna Maxiton, som hon just har fått av sin nye vän, den begåvade unge poeten Paul Andersson.
I Världen väntar mig guidas vi nu med hjälp av hennes texter och privata dagboksanteckningar genom de upplevelser som lade grunden till hennes position som normbrytande författare och samhällsdebattör. Tenngart placerar Birgitta i ett historiskt skede, där berättelsen om hennes rastlösa liv och spänningssökande personlighet får avteckna sig mot en tidstypisk fond, fylld av politiska debatter, intriger inom kulturvärlden och de diskussioner om normbrytande sexualitet, ungdomskultur, droger och moral i största allmänhet, som vi fortfarande hör ekon av idag.
4. DRAMA
The Mad Women’s Ball
Recension av Sara Haldert
Överklassflickan Eugénie (Lou de Laâge) lever ett privilegierat liv i det sena 1800-talets Paris. Hon är vacker, kvicktänkt och hungrig på livet, men också instängd av samhällets och familjens normer för hur en kvinna ska leva – eller snarare inte leva. Familjen beslutar så småningom att hon ska spärras in på det ökända mentalsjukhuset Salpêtrière.
Men ”The mad women’s ball” är inte bara en beskrivning av kvinnors mardrömslika öden, utan även en bredare och smärtsam påminnelse om vad patriarkatet gjort med kvinnors kroppar och psykiska hälsa genom historien. En stor del av behållningen ligger även i Melanie Laurents och Laâges skådespeleri.
Laurents porträtt av sjuksköterskan Geneviève är känsligt och och intagande och Laâge ingjuter en imponerande bredd i den plågade men starka Eugénie. Tillsammans med vackert foto blir ”The mad women’s ball” en mycket sevärd film om baksidan av vad som ansågs vara den moderna vetenskapens födelse och vilka som föll offer för den.
5. SPEL
Days Gone
Essä av Mats Barrdunge
Days Gone är ett postapokalyptiskt spel från 2019 och påminner mycket om det kritikerrosade The last of Us (Naughty Dog), men fick ett blandat mottagande av kritikerna. Mats Barrdunge tyckte om spelets tekniska kvaliteter, de tjusiga miljöerna och att åka omkring på motorcykel genom det ödelagda Oregon, och utvecklar sina tankar till en essä om artificiell intelligens.
“Dataspel kan vara till stor hjälp och ses som simulerade övningar inför framtida möten med människoliknande androider. De blir som dynamiska speglar för våra tankar och känslor där vi kan studera oss själva i olika tänkbara och komplicerade situationer. Att vara diakonen S:t Johannes är inte bara utmanande dataspel med hög standard, utan kan också ses som självtest av vår egen moraliska standard.”
